Scout

Om jag skulle välja en dag på hela året att vara scoutig borde det vara i dag, på St. Görans dag. Gör jag det? Nej. Jag låter min grönvita halsduk, det konstnärliga mästerverket som bara blir vackrare ju gulare den vita färgen blir och ju mer odefinierbar den gröna färgen blir, ligga kvar i lådan tills klockan halv fyra, när jag sätter den i min väska i förhoppningen att jag ska på möte. Visst går jag till mötet. En timme för sent. Jag glömmer bort att jag har med min halsduk och hittar den där när jag redan är hemma. Till mötet gick jag dessutom av exakt två orsaker. Ett: där fanns några kompisar jag inte hade sett på länge. Två: jag skulle hjärntvätta alla att brandmän är något bra och att de ska börja komma på övningar.
Sanktgöransmötet brukar vara ett av de bästa. Ett avdelningsmöte med matlagningstävling. Jag känner mig hemsk som bara var på halva. Jag borde ha gått omkring med halsduk och scoutskjorta (inte för att jag äger en sådan) hela dagen i dag, och definitivt deltagit aktivt i mötet. Jag visade kanske inte min kärlek till scoutrörelsen på det bästa sättet. Jag är ledsen och ber om ursäkt till minner av Lord Baden-Powell och alla andra som kan ha blivit sårade. Jag lovar att vara bättre nästa år, och att fortsätta berätta till alla som ändå inte tror på mig hur underbara scouterna är.
Min och Ninnis FBKpropagandastund i slutet av mötet lyckades annars otroligt bra. Några ett par år yngre flickor bestämde sig för att åtminstone komma på övningen i morgon. Vi har lyckats!