Jag och min familj var i Lappland för en stund sedan, vid Enare närmare bestämt. Det var många som höjde på ögonbrynen och undrade vad jag gjorde där i september, men också förvånansvärt många som sa att de skulle vilja göra samma sak. Vi sov, åt och vandrade, fiskade lite och satt mycket i bil (för i Lappland är avstånden långa). Jag har velat åka någonstans och vandra riktigt länge, nu fick jag äntligen göra det och det var definitivt värt den långa bilresan. Det var den skönaste veckan sedan jag var i Frankrike, och det var länge sedan.
Otsamo var ett lagom jobbigt förstadagsfjäll att bestiga, den enda som klagade var Juni. Halva familjen tyckte inte att det var tillräckligt och gick 10 km längre, tillbaka till Enare.
På vägen hittade vi till Jäniskoski av misstag, vi blev rätt så förvånade när vi gick över en kulle och hittade en hängbro över en fors.
En dag hittade vi också till en vildmarkskyrka, en selfie med den (nästan) trehundra år gamla kyrkklockan var ju obligatorisk. Själva kyrkan var också ganska otrolig, en stor träbyggnad från 1760 som på riktigt är mitt i skogen. Enda sättet att komma dit är att gå fem kilometer.
En dag tog vi en tur till Ishavet, när vi redan hade kört i fjorton timmar kunde vi väl lika gärna köra några timmar till för att få andras norsk luft (och träffa heteronorrmän). Förvåningen var stor när vi såg både sjöstjärnor och eremitkräftor från bryggan, jag trodde att de levde bara där vattnet var varmt.
Vi hittade också miljarder stora snäckskal, just nu ligger de på en hylla i vårt kök och ser fina ut. Meningen är att de ska användas som små skålar, till exempel sojaskålar när vi äter sushi. Det fungerar bra och ser dessutom gulligt ut.
Eftersom 4/6 av familjen faktiskt är mer eller mindre duktiga scouter tillagades den dagens lunch på trangia. Det blev lika gott som trangiamat brukar bli, oklart om det berodde på talang eller hunger. Antagligen var det en kombination av båda två.
När vi faktiskt hade kommit så långt måste vi ju också simma i Ishavet. Det var kallt, men definitivt värt det.
På hemvägen blev det kaffepaus och smygreklam för scouterna.
Vi fångade fiskar i sjön, och det kändes som att vi levde ordentligt vildmarksliv (trots att det egentligen var de som bodde på gården som gjorde allt som var ens lite farligt, dödade fiskar alltså). Och att grilla köttpiroger med vedklabbsbitar är definitivt vildmarksliv.
Juni älskade fisken. Hon åt nästan inget annat än fisk, men fiskarna tyckte hon så mycket om att hon pussade dem.
Två bilder i den mycket, mycket långa serien "Jannica och Carolina försöker ta bilder tillräckligt bra för Instagram". Till vårt försvar var det helt fantastiskt fint. Lemmenjoki är en plats värt ett besök, om ni någon gång råkar befinna er i de krokarna.
Vi hittade en klippa som såg precis ut som den i Lejonkungen. Den var lite skrämmande, eftersom den fanns ovanför ett vattenfall, och mamma gillade inte att vi gick ut på den. Just därför måste ju jag och Sofie hoppa över stängslet och springa ut på den.
Hela Lemmenjoki-vandringen gick längs en hög sandås, som var faktiskt imponerande på sina ställen. Det var inte direkt ett landskap man tröttnade på att titta på.
Maten var det inte heller något fel på, med lingon i skogen och revbensspjäll i butiken blev allt ganska bra.
Nästa mål är väl en vandringsvecka utan stuga, med bara ett tält och några kompisar, helst på sommaren. Vem vill följa med?
