Jag kände mig väldigt ensam hela dagen i skolan när nästan alla var i Kaisaniemi och frös. Visst var det lite skönt att inte behöva lyssna på flickor som skakar av iver, inte kan koncentrera sig på något och inte säger ett ord som inte handlar om den där nittonåriga killen från Kanada, men ändå innehöll varannan mening någon sa hans namn, så helt slapp jag inte undan. Inget illa mot själva Bieber, det är hysterin jag blir galen av. Halva skolan var borta i dag, för att frysa i stan i hopp om att se honom. Kanske det är någons grej, men nej, inte min. Jag känner inte ens en liten längtan till att vara där nu, eller ha varit där hela dagen. Konserten är sedan en annan sak, inte så att jag har lust att betala över hundra euro men om någon skulle ringa till mig nu och fråga om jag kommer med så skulle jag väl inte tacka nej... Jag måste ju nog erkänna att det lockar lite. Men bara lite. Dessutom skulle jag antagligen inte klara av alla skrikande flickor, som tyvärr delvis är mina bästa vänner. Jag skäms över er, okej? Ni kommer inte att tala med honom, inte röra honom, okej? Ni är i samma arena och ser honom, men annars? Nej. Skäm inte ut er. Ni är inte mina vänner i kväll i så fall.
Jag måste erkänna att jag ljög lite för att det skulle låta bättre, Linda lyckades vinna Meet & greet- biljetter så hon får träffa honom. Då kanske det är okej att fangirla lite.
Inte för att jag inte skulle vara helt nöjd här hemma. Med chokladfudgemuffins i ugnen och en greklandsväska att packa är det svårt att gråta över en människa (nej, han är inte något mer än det) som Justin Bieber.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar