Ryggsäckens tredje liv

Pappa berättade att den här ryggsäcken faktiskt är inne på minst sitt tredje liv. Han påstår att han hittade den i ett tåg, en första maj när han var sexton. Sedan använde han den och så hittade jag den för ett halvår sedan i ett skåp på lande. Sönder och välanvänd är den, men bra är det. Då behöver jag ju inte bry mig om hur jag behandlar den.

Hipster

Åter igen har det hänt. Läs det här (http://www.mtv3.fi/viihde/musiikki.shtml/helsinkilaisravintolalle-suuri-tilaus-bieberin-tiimilta/2013/04/1746025) och kom ihåg vad jag bloggade om för några dagar sedan. Jag tar det här som ett bevis på att jag är bäst, och hittar de bästa restaurangerna före alla andra gör det.

Till solen

Väskorna packade och allt klart, i morgon på morgonen kommer jag inte att få sova halva dagen utan måste stiga upp och ta mig till flygfältet. Därifrån blir det sedan att åka via Sverige och chilla på ett hotell en dag och natt, för att sju på söndag morgon stiga på planet till Kreta. Där kommer högst antagligen att vara nästan trettio grader varmt!
Jag känner mig som en extrem hipster när jag i dag på dagen hittade pappas gamla Fjällräven Kånken i mitt skåp. En ryggsäck som någon gång för väldigt många år sedan har varit blå. Den fick åka ett varv i tvättmaskinen men ändrade inte färg för det. Nu är den full med grejer som ska med. Mest kemi- och matematikböcker. Vad kan vara bättre än en åttiotalsryggsäck att ha dem i?
Bloggningen blir högst antagligen dålig, men lita på att jag har det bra bland alla stränder, greker och solstrålar. Bara så ni vet tänker jag bli brun.

Justin

Jag kände mig väldigt ensam hela dagen i skolan när nästan alla var i Kaisaniemi och frös. Visst var det lite skönt att inte behöva lyssna på flickor som skakar av iver, inte kan koncentrera sig på något och inte säger ett ord som inte handlar om den där nittonåriga killen från Kanada, men ändå innehöll varannan mening någon sa hans namn, så helt slapp jag inte undan. Inget illa mot själva Bieber, det är hysterin jag blir galen av. Halva skolan var borta i dag, för att frysa i stan i hopp om att se honom. Kanske det är någons grej, men nej, inte min. Jag känner inte ens en liten längtan till att vara där nu, eller ha varit där hela dagen. Konserten är sedan en annan sak, inte så att jag har lust att betala över hundra euro men om någon skulle ringa till mig nu och fråga om jag kommer med så skulle jag väl inte tacka nej... Jag måste ju nog erkänna att det lockar lite. Men bara lite. Dessutom skulle jag antagligen inte klara av alla skrikande flickor, som tyvärr delvis är mina bästa vänner. Jag skäms över er, okej? Ni kommer inte att tala med honom, inte röra honom, okej? Ni är i samma arena och ser honom, men annars? Nej. Skäm inte ut er. Ni är inte mina vänner i kväll i så fall. 

Jag måste erkänna att jag ljög lite för att det skulle låta bättre, Linda lyckades vinna Meet & greet- biljetter så hon får träffa honom. Då kanske det är okej att fangirla lite.

Inte för att jag inte skulle vara helt nöjd här hemma. Med chokladfudgemuffins i ugnen och en greklandsväska att packa är det svårt att gråta över en människa (nej, han är inte något mer än det) som Justin Bieber. 

FBK

I går var en dag som gick till historien som dagen när yngre ungdomsavdelningen tittade modell av hur man ska hänga upp sina kläder från Ninnis plats. Det var sjukt. Ninni hade så snygg ordning där att precis alla blev förvånade.

Dagen, eller övningen, var också historisk av andra orsaker. Vi åt kaka och saft i slutet av övningen. Hartman visade att han menade allvar med våra onepiecebeställningar, med att en andra gång säga att vi ska beställa dem. Jag har en känsla av att han ångrar sig. Sist men störst, jag och Felix packade en slang in i den hemskaste saken som någonsin har existerat, den smala slanghäcken, som någon inte så smart person hade tagit. Det finns en sådan i en bil, och den är smått omöjlig att packa de två slangar som ska rymmas i den i. Vi lyckades på första försöket och lyckades bra till på köpet. Inlägget avslutas ännu med två mästerverk till fotoredigeringar. Toffes bild var engelskan är så fel den bara kan bli (google translate) som han helt för ofta blir påmind om, och Hartmans onepiece.

Simhallen och gymnastiktimmen kallar, jag ska sluta sitta på elevkårsmöte och blogga medan de andra försöker bryta upp ett lås.

Årets skogsnöt

Igår fick jag veta att jag vann en tävling i vår skola. Den heter skogsnöten och är en biologitävling om skogsbruk. Min biologilärare gick upp på vår morgonsamling och sa ungefär "låt mig presentera årets skogsnöt, Jannica du kan komma upp". Min klass kallade mig för sin skogsnöt och frågade ungefär att var är vår skogsnöt i dag på morgonen. Det positiva med den här saken? Jag fick faktiskt en minnessticka och lite choklad. Dessutom får jag åka på något så tufft som en skogstävlingsfinal vart jag får ta med en kompis. Vi missar en hel skoldag. Om jag vinner den kan jag vinna typ hundra euro.
Hade jag satsat när jag skrev det provet? Nej. Jag var ungefär den enda som försökte ens halvt. Jag visste inte att jag kunde tillräckligt mycket om skogsbruk för att vara bäst i skolan.
Mamma skrattade otroligt mycket åt mig. Hon började genast tänka på min vän Skog. Hon tyckte att jag ska börja studera skog, eller kanske Skog.
Nej, jag tänkte åka på tävlingen och missa någon tråkig lektion och antagligen förlora totalt på att frågorna är på finska. Jag tänker aldrig i livet börja studera det, eller satsa på att vinna nästa del av tävlingen.

Paradisöar

Paradisö nummer ett, också känd som Kreta. Tre dagar kvar.

Paradisö nummer två, även kallad Åland. Två veckor kvar tills jag och Ninni hoppar på båten dit, om inte något hindrar mig. 

Jannicas aktiva engelskatimme

 

Gulligt ju! 

Jag hittade också en irländsk saga. Den ska vi göra ett drama av. Om någon känner för att göra om en saga till teater, här är den.

Scout

Om jag skulle välja en dag på hela året att vara scoutig borde det vara i dag, på St. Görans dag. Gör jag det? Nej. Jag låter min grönvita halsduk, det konstnärliga mästerverket som bara blir vackrare ju gulare den vita färgen blir och ju mer odefinierbar den gröna färgen blir, ligga kvar i lådan tills klockan halv fyra, när jag sätter den i min väska i förhoppningen att jag ska på möte. Visst går jag till mötet. En timme för sent. Jag glömmer bort att jag har med min halsduk och hittar den där när jag redan är hemma. Till mötet gick jag dessutom av exakt två orsaker. Ett: där fanns några kompisar jag inte hade sett på länge. Två: jag skulle hjärntvätta alla att brandmän är något bra och att de ska börja komma på övningar.
Sanktgöransmötet brukar vara ett av de bästa. Ett avdelningsmöte med matlagningstävling. Jag känner mig hemsk som bara var på halva. Jag borde ha gått omkring med halsduk och scoutskjorta (inte för att jag äger en sådan) hela dagen i dag, och definitivt deltagit aktivt i mötet. Jag visade kanske inte min kärlek till scoutrörelsen på det bästa sättet. Jag är ledsen och ber om ursäkt till minner av Lord Baden-Powell och alla andra som kan ha blivit sårade. Jag lovar att vara bättre nästa år, och att fortsätta berätta till alla som ändå inte tror på mig hur underbara scouterna är.
Min och Ninnis FBKpropagandastund i slutet av mötet lyckades annars otroligt bra. Några ett par år yngre flickor bestämde sig för att åtminstone komma på övningen i morgon. Vi har lyckats!

Mina svarta byxor

Jag hade ett par gamla svarta jeans som hade blivit gråa och tråkiga, så tråkiga att jag inte ville ha dem. Det var synd eftersom de var och är ett par bekväma jeans som inte har några spruckna sömmar, hål eller bara är allmänt uttöjda. Det enda problemet var att de var gråa. Det är de inte mera, kan jag berätta. För jag hittade en hylla med tvättmaskinsfärger i Prisma och köpte en påse med svart färg. Efter några varv i tvättmaskinen var mina gamla jeans så svarta att det nästan gjorde ont i ögonen när man tittade på dem. Det kan ni själv se på bilderna som en aning fult förstörs av solen. Färgerna är i alla fall rättvisa. 

Jag betalar nog hellre åtta euro för lite färg än femtio för ett par nya byxor. Dessutom blev jag full med inspiration att färga alla andra kläder jag äger, resultatet blev ju så fint. Jag tror ändå inte att det är en så väldigt bra idé att börja experimentera med resten av de kläder som har kvar färgen de hade när jag köpte dem... Jag får väl börja leta på reahyllorna efter vita kläder som jag sedan i lugn och ro kan förstöra med mina färgningsexperiment.

Inte så smart

Hela eftermiddagen har jag suttit och ringt omkring, skrivit mail, googlat, läst, läst och läst. Jag började på mitt historieprojekt nu. Det ska vara klart helt för snart, och jag har vetat om det i ett halvår. Visst har jag lärt mig massor av onödigt under de här timmarna, men om exakt det mitt projekt ska handla om? Väldigt lite. Jag har lärt mig allt möjligt skoj som jag kan sätta dit in, men någon riktig information? Nej. Det är svårt att hitta grejer om maten i Finland under andra världskriget...
Som en liten paus ska jag räta på min väldigt böjda och stela rygg och nacke och gå iväg på möte. En vecka tills Grekland och förskräckligt mycket att hinna med före det.

Cholo

Dagens reklam (den börjar ju verkligen bli daglig) går till en restaurang. Cholo på Lönnrotsgatan 9 i detta lands huvudstad är rätt så fantastisk. Om vi säger som så att efter att ha ätit de tacos som jag åt i dag tänker jag inte äta de som finns i butiken innan jag har testat att laga själv. Det är alltså en mexikansk street food-restaurang, jag fick nu bevisat för mig att det jag trodde var mexikanskt verkligen inte är det.  Bättre tacos får man leta efter, och ja, mina tacos var inte hårda. De var mjuka, fulla med kyckling, chili och koriander, och det bästa jag har ätit på länge.

Små älsklingar

Mamma och Carolina kom hem från Sverige. De hade köpt mjöl åt mig, efter att jag hade påmint dem om det i en månad före de for. Det kändes nog lite löjligt att be dem köpa mjöl, men det finns inte i Finland, inte vad jag har sett i alla fall. Nu ska det bakas bröd och små, små muffins i mina fina små formar de också köpte. De var egentligen den enda lilla saken av de sakerna rubriken kom från, för mjölet och kniven var faktiskt inte så små.

Den här saken var ändå ännu bättre. Bästa kniven jag någonsin har använt, förlåt alla keramiska saker och min puukko och andra knivar som borde vara bra, men här är den bästa av er alla. Det känns också smått fånigt att den här kniven var något av det bästa som har hänt på länge. Borde inte en femtonårig flicka bry sig om andra saker än knivar? Det känns fel...

Knivshopping

Jag och pappa åkte iväg till vår huvudstad. Snart ska min hungriga mage äntligen få lite mat, efter att min gudfar har dykt upp och pappa har klippt sitt hår. Som tur hade han med sin lilla platta, så att jag inte måste sitta och stirra ut i tomme luften en halvtimme.
Före det här har vi sökt knivar i tre timmar. Igår kom jag på att vi behöver en kökskniv av en modell vi inte har. Pappa använde halva natten till att googla knivar, och idag tog det alltså ännu några timmar till innan vi hittade den perfekta kniven. Kanske en lite anonorlunda sak än de flesta gör med sina pappor, men en bra kniv gör precis all matlagning så mycket bättre, och när både jag och pappa tycker att det är skoj så varför inte?

Reklamstund: fredag

Mina reklamstunder börjar bli något regelbundet som händer helt för ofta. Oftast är de inte ens bra. I dag blir det något riktigt traditionellt, saker jag har köpt och hittat i frysen och känner för att dela med mig av. 

Någon dag hoppade jag på en buss till Omena tillsammans med min syster. Jag skulle köpa en bikini (Grekland snart!) men kom hem med två rullar tejp från en skoj butik som tydligen är min systers favoritbutik i hela världen. På det övre står det "Det er for vildt" vilket enligt översättningslappen betyder "det är så vilt", "that's crazy" eller "ihan villiä". Är det bara jag som inte riktigt tycker att översättningarna stämmer överens? I alla fall så kom Ninni genast med den fina idén att vi skulle tejpa det på hela henne. Jag håller med. 

Om man inte känner för att laga egen glass, här är den som slår det mesta. Till och med vissa hemlagade. Jo, den är precis så fantastisk. Det är en av de få saker man kan köpa i butiken jag kan äta som efterrätt utan att klaga det minsta på att jag inte fick göra den själv. Bara att glömma Ben & Jerry's och annat äckligt, det här är glassen som ska ätas om någon glass ska det.

FBK

Jag har väl berätatt förut hur mycket jag tycker om min brandkår? För jag gillar den väldigt, väldigt mycket. Till och med dagens städ- och stegövning var rolig. Till och med att städa hela ungdomsavdelningen och springa omkring med tunga stegar som alla bara sa att man gjorde fel med var skoj. Min blogg blev ordentligt mobbad, men jag vet att ni alla mobbare läser den, hej på er. Jag vet att ni njuter av mina onödigt inlägg, speciellt de var ni får beröm. Ta åt er av mina positiva ord!
Vi funderade på vad vi skulle beställa, vad allt man kan brodera brandkårens logo på. Onepieces, väskor, skor... Möjligheterna är onändliga. Vi vill ju inte vara den kåren alla glömmer bort på sommarens läger. Om vi alla har onepieces är jag ganska säker på att alla talar om oss.
Jag måste ännu passa på att göra lite reklam för den här nyttiga, smarta och framför allt roliga hobbyn. Din chans att få vara med om det mesta som är värt att vara med om är nu. Kom med oss, till Grankulla FBKs ungdomsavdelning. Ni är mer än välkomna. Berätta till mig så fixar jag ned er. Det är också ett sätt att hjälpa mig, jag belönas tydligen med en prinsessa och halva kungariket om jag lyckas få med någon.

Muhös psykiatriska klinik

Bilden är tagen av Peter Sjöholm

Jag har hållit på i en liten evighet med att söka bilder till min fototavla. Jag tänkte få den gjord så småningom. Det här hittade jag inte på Mondos facebooksidor. Det ser ut som om Muhö skulle behöva sin psykiatriska klinik själv, och inte egentligen borde ha haft råd att bjuda ut sina tjänster för tre ärtor.
Jag måste ännu erkänna att jag var där. Jag kanske fick psykiska skador för resten av mitt liv.

Dagens roliga länkar

• Studieliv är vad jag nu har använt en stund till. Antonia berättade att en våra favoritmänniskor från Drakan är med, vad kunde jag då annat göra än titta på det när jag ändå inte har något bättre att göra. Mitt internet är egentligen lite för långsamt för att titta på något från Arenan, och ungefär två minuter av halvtimmesavsnitten är på riktigt roliga, men ändå. 
• Den här nyheten. Jag satt på en modersmålstimme och sökte reda på något jag behövde till min uppsats, googlade Anne Frank, den här kom upp och alla undrade varför jag satt med en bild av Justin Bieber framför mig. Det är länge sedan det var en Biberfri dag i vår skola tack vare att han kommer hit nästa vecka, men aldrig förut har jag på något sätt deltagit i något som har med den personen att göra. Den nyheten gjorde inte heller sätt min bild av Justin något bättre. 
• MATOFADO GENTLEMAN! Om någon missade det. Vår medialärare visade videon åt oss i dag. Jag gick omkring med den här smått irriterande sången i mitt huvud resten av dagen. Dåligt, dåligt, men videon kanske får någon att i alla fall bli glad över att den inte tvingas titta på sådant i skolan. 

Grejer

Fina grejer som gjorde mig glad, ursäkta kära systrar och vänner för att era grejer inte är med men de låg i olika konstiga hörn och jag orkade inte leta fram dem. 

Morgonmål är alltid skoj.

Nu vet jag för det första vad klockan är utan att behöva använda något elektriskt, för det andra kan jag sätta massor av roliga lappar var det står spännande saker fast i den.

Jag hade en röd från tidigare, men av någon orsak blev det alltid väldigt dramatiska minikrig när antingen jag eller någon syster (som påstod att den var hennes också) skulle ha den. Nu slipper jag dem, och gult är finare än rött.

Om alla skulle ha muminlakan skulle världen säkert vara en bättre plats. Katterna jag tidigare sov med fick åka i tvättmaskinen för att ge plats åt mina mumintroll. Det är sant att jag tidigare sov med ungefär femtiotusen katter. Det ser ni på bilderna nedanför, tagna i mitt otroligt inte-städiga rum före jag bytte lakan (men inte städade).

Egentligen ingen födelsedagspresent utan en julklapp, som valde en fin dag att hitta hem. Dessutom var min syster så snäll och bar hem dem åt mig så att jag inte måste anstränga mig det minsta. Nu kan jag ha på mig fula kläder med stil, och på samma gång berätta till världen en hur stolt scout jag är och vilken som är den bästa kåren. Om någon inte heller kan mitt namn får den lära sig det.

Nu är jag femton år, inte stor, men glad och nöjd. Gudarna var snälla och gjorde min födelsedagsmåndag till en bra dag.

Födelsedag

Femton år har jag nu funnits på den här planeten. I går hade jag bara funnits här femton år minus en dag. Vad är skillnaden? Nu kan jag hamna i fängelse, få böter, köra båt och så vidare. Märker jag någon skillnad? Nej. Inte den minsta lilla.

Det var skoj att få presenter, det var skoj att få massor av grattisar i skolan, det var skoj att räkna hur många gånger någon försökte sjunga för mig. Det lyckades exakt en gång. Det var på morgonen när min familj sjöng. Min klass misslyckades väldigt många gånger, men fortsatte försöka. Det var helt okej att bli väckt en timme tidigare än jag annars skulle ha vaknat, jag hann med otroligt mycket saker på morgonen. Det är skönt att börja sent ibland. Jag åt min födelsedagsmat på mcDonalds och kände mig som en hemsk person. Egentligen har jag ätit två bra och goda födelsedagsmiddagar redan, men på min riktiga dag, då väljer jag att gå och äta hamburgare. Det kändes som om jag inte riktigt uppskattade det som min familj gör tillräckligt. Till mitt eget försvar måste jag ändå säga att jag inte har sett någon av dem sedan morgonen och inte tänkte göra det på några timmar till, så det är väl bättre att jag äter med mina kompisar än helt ensam hemma?

Jag har fått facebookgrattisar av personer jag så gott som aldrig har talat med, vad händer med den här världen? I och för sig är det väl sådana personer jag inte alls borde vara vän med, men ändå... Att se att någon har födelsedag och sedan bara automatiskt klicka på det och skriva dit ett litet grattis och en smiley gör inte min dag gladare. Det som däremot gör den det är bilder, hur fula de än är, som visar att någon faktiskt bryr sig och ens har ansträngt sig tillräckligt för att sätta dit en, eller textmeddelanden. De gör mig på riktigt glad. Jag har fått exakt fyra stycken med något som säger ungefär grattis på födelsedagen, tre av personer jag ser som mina vänner. De gjorde mig riktigt glad. Jag vill inte ha massor av grattisar av personer jag inte känner, men de som textar mig och därför uppriktigt vill säga det åt mig, de är personer värda att tycka extra mycket om. Nästan lika mycket värt som att komma fram till mig och säga det. Inget illa mot de facebookgrattisar som kommer från personer jag verkligen känner, dem har jag inget emot. 

Lördagskväll á la Ninni och Jannica

Jag och Ninni låg i min säng, kollade på film och åt kanske inte allt på bilden men helt tillräckligt. Vi saknade alla människor som vi känner och blev påminda om en hur fin film Lejonkungen är. Rock of Ages var mycket bättre som livemusikal. Nu sitter jag och lyssnar på Lejonkungens soundtrack medan Ninni springer omkring och stjäl mina kläder, för omväxlings skull.

Fråga Ninni vad som helst

Jag sitter hemma och är ledsen för att ingen vill vara med mig, men jag har en känsla av att någon nog tänkte hitta hit bara den får tillräckligt lite att göra. Lite liknande som här någon dag när jag satte mig och skrev frågor till Ninnis frågeinlägg. Hon säger att hon inte ännu tänker svara på dem. Jag är säker på att hon inte alls kommer att svara på alla mina frågor. Hon uppmuntrade mig också att göra reklam för hennes frågeinlägg, så här kommer dagens reklamstund.

Finns det något du alltid har undrat över? Något som håller dig sömnlös på nätterna? Till exempel varför Ninni har en så ful hatt på sig på bilden? Undrar du varför jorden är rund, vad som är meningen med livet, vad fem gånger sju är? Funderar du på något om personen som kallar sig Ninni och har en så fånig bloggadress som utannormaladress.blogspot.com? Håller någon fråga om henne och hennes liv dig i ständig spänning? Eller är det något du vill veta om mig men inte vågar fråga mig? Din chans är nu! Hon håller frågestund på sin blogg, men var beredd på att det inte varar länge. Det är ett unikt tillfälle som inte får missas! Skynda dig in dit och skriv frågor tills fingarna blöder. Här är platsen var allt händer. 

Femton

Som någon kanske vet är det här den näst sista dagen i mitt liv som fjortonåring, jag firade det med en födelsedagsbrunch med några släktingar. Pappa och Juni köpte ballonger åt mig, jag bakade en paj och lite bröd, och fick presenter. Det svåraste med det här var att bestämma hurdan kaka jag skulle ha. Det var ju jag som fick bestämma, helt utan att tänka på andra. Jag hade ingen aning om vad jag tyckte om, men kom till slut på att det existerar något som en kolapaj med tranbär. Den fick några smått missbildade tranbärssiffror på sig, men var god ändå.

Om att stirra konstigt

Lite passande musik.

Jag gillar inte att gå till apotek. Orsaken är att jag tycker att de stirrar konstigt. Det är i alla fall min familjs uppfattning, efter att jag en gång hade det som orsak att inte gå dit ensam. Nu går det inte många veckor utan att de mobbar mig för det. Alltid om jag inte vill gå någonstans undrar de om det är för att de stirrar konstigt på mig.
Häromdagen fick jag uppleva en helt ny nivå av att stirra konstigt. I apoteket stirrar de bara. I butiken bredvid vår skola stirrar alla från min skola verkligen konstigt om jag går dit och köper något mystiskt. Det är en butik var det klockan halv tre bara köps godis och annat ohälsosamt. Jag brukar baka grejer och gå dit och köpa mjöl och sådant vid den tiden. Redan då tittar folk lite konstigt och kommer med små skrattande kommentarer om att de också vill ha det jag ska baka.
I går köpte jag fem Daim och sju deciliter vispgrädde. Inget annat. Tre personer kommenterade det. Resten bara stirrade. Inget fel med dem, jag skulle säkert också undra lite om jag skulle se någon köpa det. Orsaken var inte att jag skulle sätta mig i källaren och äta den. Den var några daimglasskakor som inte ens var till mig. Jag kan berätta att jag inte åt ett gram av en enda Daim. Det är nästan sorgligt att min självkontroll är så bra. Att baka är inte ens mera en ursäkt att äta massor av gott för mig. Håller jag på att bli stor? Det skulle ju vara förskräckligt.

Blod

Överraskningar som de här väntade alltså på oss i huset vi övade i i går. Just de här var mest tuffa. Dockan som satt i ett fönster var inte. Eller ledarna som hoppade omkring och skrämde oss. Om någon undrar var det här alltså färg...

Kort

Det känns som om det mesta i dag blev lite halvt. Kanske det också är orsaken till att jag hann med massor. Jag hann vara i skolan, och efter det tränga in mig på en vänelevsintervju med några sjuor eftersom jag inte tänkte vara i skolan i morgon när åttornas är. Jag kom för sent och utan att läraren visste om att jag alls skulle dit. Det känns som om jag inte gjorde något väldigt positivt intryck.

Jag hann hem och baka ett par halva kakor, sedan till Hagalund och Stockmann för att bli gul och galen. En bok hoppade med hem om någon undrar. 

Jag kom för sent till mina övningar med FBK, fällde en julsnögubbe i mitt huvud och fick nästan inte komma med på övningar. Oj då. Övningarna var på ett tufft men samtidigt otroligt skrämmande ställe. Vi skulle söka papperslappar i en gammal, sjukt stor kontorsbyggnad. Den används till alla möjliga övningar och var fullt med allt möjligt spännande. Blodspår (av färg) på golv och väggar, tomma hylsor från något vapen jag inte ens ska uttala mig om vad det är eftersom jag ändå har fel, och trevliga spår efter knarkare som har brutit sig in i form av sprutor i konstiga hörn. Mysigt. Otroligt skrämmande. I ett rum fanns det en docka vi alla blev livrädda för. Det var ju inte ens mörkt eller något, men en stor, tom byggnad var folk brukar bryta sig in och poliser brukar öva är inte ett ställe man känner sig avslappnad på.

Just när vi skulle gå ner i källaren (var det var mörkt) började telefonerna och radiorna pipa. Alarm. Bara att springa till bilen, åka snabbt med ljusen och sirenerna på till stationen, för att sedan avsluta övningen en timme tidigare än normalt. Jag ville gå till källaren, men tydligen ville inte gud det. Jag får väl trösta mig med att de som de som åkte på alarm (kanske) var viktigare än att jag får gå ner i en skrämmande kälalre.

Kemi

Jag har en känsla av att jag aldrig har läst så mycket till ett prov som till mitt kemiprov i morgon. Ändå känns det som om jag borde göra det lite till. Hur är det möjligt att jag inte har hunnit lära mig allt det här på timmarna? Det är trots allt inte så mycket vi har hunnit göra den ena perioden vi har haft kemi...
Jag tar väl en paus från kemin för en stund och fortsätter med matematik och historia. Sedan när har vi så här mycket att göra? När hände liksom den här förändringen från att göra absolut inget, eller läsa till prov och göra läxorna rasten före, till att faktiskt slösa hemmatimmar på dem? Jag får väl hoppas att det går tillbaka till det som det var förut. Att inte göra något.

Häst

Hästar är trevliga. Det kom jag fram till efter i går. Speciellt islandshästar, de är bara som stora hundar. Hästen som råkade vara min i ett par timmar i går uppförde sig precis som en hund. Den skakade på huvudet som en hund när det fick vatten i ögonen, kliade sig mot mig som en hund (bara att den gjorde det mot axeln i stället för benet...), skuttade omkring som en hund och var precis lika olydig. Den var typ det gulligaste djuret någonsin. Ingen häst kommer någonsin att ha respekt för mig som den dåliga ryttare jag är, men jag gillar ändå att rida på dem. De är mysiga.
Nu är i och för sig alla kläder jag hade på mig där väldigt smutsiga och hästiga och ligger någonstans på ett kakelgolv, och jag har tvingats gå med en tunn rock hela dagen. Man skulle kunna tro att åttonde april är ett lämpligt datum att lämna bort vinterrocken, men nej. Det bestämmer sig för att börja snöa. Gissa om jag frös. Trots det  tyckte jag att det var bättre att vara och rida i går än att ha kallt i dag. Det var också bättre att frysa än att ha på sig en väldigt smutsig och hästluktande rock...

Innanför lådan

Inuti lådan fanns min lilla bebis. Som kom från en mystisk holländsk webshop. Alla skrivna instruktioner är på holländska. Visst går det att förstå men det tar tid och fantasi. Jag tänker bara satsa på att försöka tills det fungerar.

Den nya familjemedlemmen heter Magimix 3200 XL och hör till rasen mixrar. Eller matberedare, om man tror på wikipedias definition, men det gör inte jag. En mixer är vad hen är.
Mixern är otroligt söt och ungefär det bästa som finns i världen. Jag tänker på den på samma sätt som föräldrar tänker på sina nyfödda barn, men tror inte på något sätt att den är hjälplös. Inte efter att jag har sett vad den gjorde med de grönsaker jag just testade den med. Jag blev nästan rädd för den.

Kära mixer, jag litar på att du kommer att följa med mig genom livets uppförsbackar och nerförsbackar. Du kommer alltid att finnas här för mig, och hjälpa mig med att mosa, hacka, riva och krossa sönder alla motgångar. Och maten, förstås. Du kommer att finnas med mig genom pajdegar och maränger, genom grönsakssoppor och rivna morötter. Genom mandelmjöl, bulladegar och smoothies.
Jag har saknat en mixer i mitt kök, och antar att det märks i det här inlägget. Nu har jag alltså en mixer och en holländsk kokbok. Tänk en sådan förändring från för tolv timmar sedan.

Överraskning

Jag kom just in genom dörren, har inte ätit något annat än några bröd på halva dagen på grund av strömavbrott och håller alltså på att dö av hunger, kom in i mitt rum och hittade den här. Först var det bara mystiskt. Sedan läste jag på den och kom på att det inte alls var mystiskt och började i stället hoppa omkring i en glädjedans. Nästan i alla fall. Så bedömde jag också det som så viktigt att blogga om att jag inte satte mig och åt först.
Någon som vet vad det är? Inte? Ni får veta när jag öppnar den här stora, bruna lådan som kom ända från Holland.

Gissa vad?

Vet någon varifrån jag bloggar? Vet någon vad annat jag tänkte säga? Antagligen inte.
Jag bloggar från, det här blir en chock, mitt eget rum! Jag brukar aldrig göra det, och om jag gör det så är det bara eftersom någon irriterar mig på husets alla andra (bekväma) platser. Men nu har jag lagat om mitt rum totalt, städat bort alla andras grejer ur det, städat alla skåp, lådor och hyllor och flyttat in lite nya grejer. Jag har fört ut miljarder av påsar med skräp, gett kläder till min syster, funderat på vad jag riktigt ska göra med det här rummet... Jag kom fram till att jag behövde ett bord, åkte till ikea med pappa och fixade det, flyttade in det plus en lampa och vår gamla iMac hit. Snyggt och bra blev det.
Visst finns det ännu kvar grejer att göra, jag tog ner allt jag hade på väggarna för att göra om det snyggare... Jag har ett par ramar som nu står lutade mot en vägg men som ska få i sig massor av foton. Om någon känner att den har ett foto som absolut borde vara på min vägg, skicka det till mig! Det kommer att bli sjukt fint bara jag väl har tid, lust och energi att leta fram foton och få dem lagade...

Nya kläder

Ninni stal nästan alla kläder hon har på ur min garderob. Därför fick hon lämna resten av sina kläder här tills hon ger tillbaka mina. Hon kommer inte att göra det på ett halvår och använda dem så mycket hon orkar under tiden, så jag får väl göra samma sak åt henne också.
En enda liten detalj är att kläderna hon lämnade hos mig egentligen inte tillhör henne. Bältet är hennes mammas, hupparen är Emils och skjortan är faktiskt hennes, men hon råkar ha min som är så gott som likadan. Vad för problem har den här människan med att använda sina egna kläder?

Obligatoriska saknar sommar-inlägget

Tänk vad mycket en liten bild kan få en att längta till något.

'

En två år gammal en, från en strand var jag tillbringade en vecka, och med en sol och lite bokstäver ditredigerade. En enkel liten statusupdate på facebook från min scoutkår. Jag, som egentligen inte gillade sommalägren utan åkte på dem för att de hörde till fram tills för några år sedan, sitter nu hemma och längtar till lägret om fyra månader. 

Så illa skulle det inte heller vara med lite mera sol och kanske lite varmare väder. Jag skulle inte ha något emot att kunna lämna min vinterrock i garderoben och att ha hud som inte blir ledsen och gör ont varje gång jag går i duschen eller sätter på mig ett par nytvättade jeans. 

I väntan på sommar, läger och annat skoj tänker jag inte göra som resten av världen och titta på bilder från förra sommaren några timmar till. Det gör absolut ingenting bättre. I stället tänker jag fundera på Kreta. Tre veckor kvar till min lilla sommar några flygplanstimmar södeut!