För att min syster ibland är gullig

Idag på morgonen var jag trött och gick omkring i vårt hus för att fixa något. Plötsligt hörde jag Juni ropa från badrummet. "Du din äckliga gamla kråka!". Hon har varit sur på mig ända sedan jag kom hem, och det var en förolämpning helt riktad mot mig. Kreativ är hon, jag hör aldrig så fantasifulla förolämpningar som från henne. Fast den här hade hon tagit från Mumin, sådär femte gången hon sa det lade hon till ett "ropade Lilla My". I alla fall var jag ganska imponerad av henne.
Lite senare när jag hade kommit hem och vi hade ätit tänkta jag att jag skulle göra henne glad igen. Hon älskar att baka, och det fanns ett par gamla bananer på vårt köksbord, banankaka blev perfekt. Fast jag inte egentligen gillar bananer har jag en känsla av att det kan bli gott, det får vi se om ett par timmar. Juni åt upp hälften av chokladen som skulle i den och smakade på smeten en miljard gånger, men hon slutade kalla mig äcklig gammal kråka och slutade vara dum mot mig. I alla fall för stunden.



Superglad för att hon ska få baka!


Jätte-jätteglad... Eller bara skrämmande enligt mig.


Rädd.


Skrämmande.


Söt.


"Usch".


Allmänt galen.


Sur på allt.


Oooch väldigt skrattande när jag försöker bita av hennes näsa. Det gick inte, hon slingrade bort sig som en litan mask så fort jag kom nära hennes huvud..


Kanske hon inte riktigt kan uttrycka känslor med miner, men hon är helt gullig när hon är glad.