Jag fastnade visst i chokladfabriken. Min ovilja att åka tillbaka hem i bilen med fem personer yngre än jag som har ätit fem kilo choklad per man ledde till att jag istället blev kvar med mamma. Mina besök här slutar alltid på exakt samma sätt, att jag tycker att jag aldrig mera vill se choklad. Det värsta med det är att det för det första tycks kräva mindra mängd choklad för att uppnå det här varje gång, och att det chokladäcklet också håller i sig längre för varje gång. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. På ett sätt är det väl bra. Jag äter nästan inget godis nuförtiden. Men lite sorgligt är det ju nog när jag hellre är utan än äter ur en chokladask som det bjuds åt mig...
Vissa saker kan jag ändå äta efter någon dags paus, men vissa saker har jag väl förstört för hela mitt liv med otrolig överdosering. Förra julen hade vi några kilo små mariannegodisar, de där små, vita chokladbollarna, hemma. Vi hade också ett par kilo Avec. Det tog nästan ett år innan jag rörde någon av dem igen. Nu kan jag äta dem, men det är inte på¨något sätt lika gott som det var före det. Den här julen gjorde jag samma sak, men med Pätkis den här gången. Dessutom tusen gånger värre eftersom mamma inte nöjde sig med att köpa en eller två trekiloslådor, utan bara köpte mera och mera när en tog slut... Senast igår åt jag några stycken och kom fram till att jag nog aldrig mera tänker äta det. Blotta tanken framkallar just nu spyreflexer. Nog för att det mesta gör det just nu efter ett varv i godiskorridoren...
Ja-a, det här är nog sorgligt. Fjorton år gammal och chokladkvoten för resten av livet redan fylld. Jag väntar med fasa på den dagen när godisäcklet inte går om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar