Heaven & hell i ett helveteskök

sockermonstrets.blogspot.com

Fem flickor måste vara inblandade i vårt kaklagande, medelåldern var 12 år vilket betyder Lina (15), Hellu (14), Ninni (14), jag (14) och Juni (3). Muffinsen och bottnarna hann jag baka helt för mig själv, vilket kanske var helt bra... Jag undrar exakt hur mycket kaos det skulle ha blivit att göra allt från början med de här människorna.

Visst är det tusen gånger roligare med så många, men effektivt? Nej. Ninni lärde Juni att slicka tallrikar direkt med tungan, Hellu lärde henne att äta av glasyren så fort jag tittade bort, hon blev hyperaktiv av allt socker, säkert hälften av våra chokladgrejer blev uppätna innan det hann hända något med dem... Skoj var det, men jobbigt! Juni skrapade mina armar när jag vägrade ge mera choklad åt henne och jag vet inte hur många dumma saker Ninni hann lära henne. Juni älskar henne, så klart, vilken treåring skulle inte älska någon som ger massor av socker åt en om man tittar på henne? Ninni säger att hon kommer att bli en fantastisk faster som låter alla barn göra exakt vad hon vill. Det är jag också helt säker på. Men hon skulle kunna få testa sina barnkunskaper på någon annan än min redan hyperaktiva syster.

Det blev fint, mest med hjälp av Lina. Alla andra gick just ut ur mitt hus ungefär med orden "tack för att jag fick äta", hon med "tack för att jag fick komma". 

Kaosköket är städat för minst femtonde gången idag, kakan till median och muffinsarna till elevcaféet blev sjukt fina och förhoppningsvis goda, jag fick en skoj kväll och en historia att berätta till Ninnis barn. Om hur snäll hon var mot min syster.
Det var hundra gånger roligare, men kanse det finns någon sanning i uttrycket om att ju fler kockar desto sämre soppa. Visst är det roligt, men på något sätt tycker jag ändå mera om att baka ensam... Nästan i alla fall.