Men nej, jag ska göra er besvikna. För det första har jag inte riktigt förstått idén med hela den här dagen. Den säger ju ungefär att vi bara ska visa att vi tycker om de vi tycker om en gång per år, och dessutom är det bara en fånig ursäkt för folk att få uppföra sig fånigt, äta godis och bli ledsen om ingen förklarar sin kärlek till dem. För det andra har jag inget speciellt att berätta om mina vänner just idag (varför skulle jag ha det? det är ju bara en dag som alla andra), och för det tredje gillar jag inte att vara så otroligt mainstream och använda massor av klichéer. Nej tack. Istället för att fira denna underbara dag tillsammans med någon av dem jag talade om tidigare i inlägget valde jag att gå på vargungarnas vändagsmöte. Det betydde att där var dubbelt så många åtta- och nioåringar som vanligt. Melina kunde inte komma så jag ställde vänligt nog upp på att gå på det och leka ledare. Duktig ledare med scouthalsduk.
För att säga det rent ut, första mötet var helt hemskt. Överlägset värsta mötet jag någonsin har varit på, och alla möten jag har varit på har verkligen inte varit underbara. Ni kan föreställa er fem åttaåriga pojkar som skriker, sparkar, slår och svär oavbrutet en timme, och så fem flickor som sitter tysta i ett hörn och väntar på att vi ska kunna göra något. Precis så var det. Det var otrevligt för att ingen lyssnade, ingen lydde, ingen brydde sig över huvudtaget om vad man gjorde, och för att de som faktiskt ville göra något inte fick någon möjlighet till det. Jag tycker synd om alla som var i den gruppen. Jag hann redan tänka att aldrig i livet att jag någonsin mera kommer ens i närheten av ett vargungemöte.
Men så kom det andra mötet och förändrade mitt liv, ungefär. De snällaste, ivrigaste, underbaraste små scouterna jag någonsin har sett kom till det. De gjorde min dag lite bättre, och när jag ännu på hemvägen fick höra ett "farväl, Jannica" från en av dem så kunde jag inte mera vara på dåligt humör. Vår kår är nog en fin kår trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar