Om någon kommer ihåg så skrev jag ett hatinlägg tillägnat alla iPad minin i denna värld för ett tag sedan. Om någon missade det finns det att läsa
här. Sedan talade jag så mycket om det att alla som hörde det nuförtiden undviker att tala med mig om den lilla versionen av apples platta.
Tydligen bestämde pappa sig för att straffa speciellt mig och gick och köpte en, just det. iPad mini. Att berömma den skulle kännas fel, dessutom älskar jag den inte alls. Hatar är kanske ett lite väl starkt ord, och det är den sista av de motsvarade grejerna jag använder i det här huset, men visst... Så farlig är den inte. Bara nästan. Kameran är bättre, men den är sämre att skriva på. Den väger mindre, men spelar det verkligen någon roll med några gram hit eller dit? Den har mindre skärm, bokstäverna är på fel plats så jag skriver fel, den känns fel. Usch och blä, men jag spyr i alla fall inte längre när jag ser den.
Ett annat minus (okej jag vet att det inte har att göra med den som sak) är att pappa inte har laddat ner en bloggapp, man inte kan blogga via browsern, och så kräver den lösenord av mig när jag försöker ladda ner en. Därför är det här inlägget utan skrivfel, för det är skrivet med ett riktigt tangentbord och inte den hemska motsvarigheten som finns i den där helt för lilla grejen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar