Lägerförberedelser

Vi slösade bort några timmar i Varusteleka, jag kom som vanligt ut nästan tomhänt men med massor av idéer om vad jag ska göra sedan någon gång när jag känner för att skrämmas eller skapa kaos eller bara vara allmänt skrattretande. Resten gick ut antingen med ett löfte om att aldrig återvända eller med händerna fulla av saker, barnsligt lyckliga. En middag med bara socker och konstgjorda grejer (lägerkänsla redan nu) och några timmar som gick ut på att bära grejer in och ut, kolla att de fungerade, bära lite till, fundera och fixa. Vi hann bränna upp en hatt och hittade ett tält från sextiotalet som hade massor av (köns)sjukdomar. Det finns inte mera.
Vi är helt tydligt experter på att få massor av tid att gå och få det att se ut som om vi gör något viktigt, men det är helt okej, vi har det roligt ändå där på brandstationen. Ännu roligare kommer det att bli på lägret.

Vinterledsna människa blev glad

Solen skiner, min rock kändes onödig sista lektionen som var ute och all trötthet försvann. Där ser man vad lite sol kan göra. De promenader jag har använt se två senaste timmarna till har varit trevliga, och när jag kom tillbaka till skrinnskoplanen var resten av klassen skrinnade köndes det som sommar med allt ljus och all värme.
Jag gillar sol. Den här vintern har varit helt hemsk just för att jag inte kommer ihåg mer än en solig dag. Om det äntligen börjar bli vår är jag gladast av alla människor i hela världen.
Snart ska jag ge mig ut på ännu en promenad till brandstationen, var jag tänkte vara resten av dagen. Det blir läger på fredag och tydligen finns det massor av grejer som ska fixas före det.

Lande

Mamma använde den här bilden som exempel på hur kaotisk resten av oss är. Jag tycker hon var orättvis, det var mysigt ju. Eller sen inte. Jag blev påmind om varför det inte är en bra idé att sova på en madrass på just det där golvet, som råkar vara i det enda varma rummet var det blir mörkt. Varför man hellre sover i den värsta ont-i-ryggen-sängen i världen. För att precis alla använder ens säng som golv då. Jag märkte till min stora sorg att min sovsäck ännu glittrar efter jullovet, att det inte är så skoj att bo i tre rum med hela familjen och att det är omöjligt att sova med dem i rummet bredvid. Det ledde ju nog till lite huvudvärk, men vårt sommarställe är ett trevligt ställe också på vintern och det var helt skoj att vara där. Jag läste mera än vad jag har läst på hela det här året, tog en paus från facebook och allt annat, eldade bastun några timmar och brände fingrarna (när det är noll grader i bastun som inte vill brinna går det lätt så), var ute i solen och sådant. En helt trevlig avslutning på mitt sportlov. Det var nästan roligt att gå tillbaka till skolan idag. Eter nio dagar av ensamhet är det inte så hemskt att få se alla kompisar igen. Dessutom har jag sovit så mycket att jag vaknade klockan halv sju idag full av energi. Det är en kvart före min väckning.

Västanfjärd kallar

När mamma kommer hem ska jag till lande och leva som en stenåldersmänniska ett tag. Som tur var jag inte där när resten av familjen kom dit och där var noll grader. Istället har jag legat i soffan med en hund på min mage hela dagen utom när jag var på en lååång och tyst promenad med honom. Det var skönt att få vara ensam ett par dagar. Snart till Kimito och hoppa uppför backen till huset genom miljarder centimeter snö.

Life of Pi

Det känns som om jag har varit på bio lite för mnga gånger den senaste tiden, men jag ska inte klaga, det är skoj. Rex-salen i Sello tänker jag börja gå till bara för att där är så skönt, tjugoåtta platser i hela salen och alla med en personlig sak som mera liknar en säng än en stol är inte något annat än underbart. Men det var inte det jag skulle tala om utan filmen.
En helt annorlunda film, en sorglig film utan många glada stunder som emellanåt fick en att tänka. Kanske inte en historia som får en att tro på Gud (vilket Pi säger) men ändå. En film som var sjukt skrämmande emellanåt, och var full med djur. Det är var en av de bästa filmerna jag har sett och jag överdriver inte. Plus att där fanns en ö full med surikater som var det typ gulligaste jag någonsin har sett. Det var inte ens surikater utan något annat som jag inte kommer ihåg, men de såg ut som surikater. Och var gulliga.

Scoutshopping

Människan inuti mig som tycker om att vara ute i skogen och leva obekvämt kände sig ensam och fick mig att vandra mot friluftsbutikerna inuti köpcentret. Där sa den bekväma delen av mig att okej, men gör åtminstone ditt skogsliv bekvämare då. Så jag kom hem med en termosmugg och ett sovsäckslakan. Alla delar av mig blev glada. Igår påmindes jag också om att jag ska tillbringa nästa veckoslut i tält. Just nu längtar jag dit, till soliga, snöiga dagar och nätter när man hör kaminen spraka. Det var länge sedan sist. Jag saknar det.

På väg

Helt tydligt har jag lyckats döda massor av hjärnceller, för idag ska jag på bio. I sello, klockan sex. Jag tänkte att det skulle vara helt trevligt att vara där ett par timmar före, och hade hunnit vara där en stund när jag ringde till pappa för att kolla en sak. Han undrade om jag hade matat min kära hund. Gissa om jag hade gjort det? Bara att hoppa i tåget och åka hem och mata honom, inte kunde jag ju låta honom svälta tills någon gång på kvällen...
Nytt försök om några minuter, men jag lyckades ju nog missa ganska mycket shoppingtid. Egentligen kanske det var helt bra. Jag vill ha kvar lite pengar också.

Veckans mål är nått

Jag lyckades. Jag har gjort den första vettiga saken för den här veckan. Det betyder för det första att nu kan jag med gott samvete tillbringa resten av den i soffan. Men nej, jag ska till lande på fredagen och kommer tillbaka på söndagen. Där kommer det säkert att vara för kallt för att man ska kunna sitta i en soffa. För det andra glömde jag bort att jag var sjuk och efter att ha snörvlat hela vägen dit och fem minuter på plats blev jag nästan helt frisk. Där ser man vilken magisk läkningskraft det har att vara social. Antagligen kommer jag att känna mig hemsk imorgon på morgonen igen, men sådant är livet.
Det bevisades också att rep som är behandlat för att tåla eld håller eld mycket bättre än rep som inte är det. Överraskande, eller hur? Det här gjordes så klart med en docka som väger massor upphängd i repet vi testade.
Lite klättrande, lekande med eld och helt enkelt människor som inte hör till familjen gör en på mycket bättre humör. Dessutom fick jag skjuts hem, något jag inte har lyckats med på evigheter. Det blev en fin dag med sjutton avsnitt av min hjärndödande tvserie och en brandmansövning.

Avokado

Jag planerar att tråka ut er med en kärleksförklaring till den underbaraste grönsaken någonsin, avokadon. Som enligt någon anonym person som ligger bakom wikin om det egentligen är ett bär. Jag tänker ändå inte gå så långt att jag påstår att den är det underbaraste bäret som finns, på den platsne finns nog jordgubbarna. Som väl inte heller är bär... Wikipedia gav också en fin förklaring till varifrån det här bärets namn har kommit.
"Ordet avokado kommer ytterst från ahuacatl på aztekernas språk nahuatl. Det betyder ordagrant testikel och kom till svenska genom spanskan. Frukten kallades förr även advokatpäron, då formen är päronaktig och på grund av en folketymologisk koppling till advokater. Andra namn var krokodilpäron eller alligatorpäron, då skalet påminner om krokodilers och alligatorers skinn."
Faktastunden är över, tillbaka till det jag tänkte säga.
Fram tills för, jag vet inte exakt datum men låt oss säga fem månader, gillade jag inte alls avokado. Jag hatade det inte, men tyckte att det var smaklöst och onödigt. Varför skulle man äta något grönt i onödan? Jag äter inte sallad för skojs skull. Så hände det någonting, och plötsligt kom det en dag när jag tyckte om avokado. Sedan dess har jag typ hoppat glädjeskutt varje gång vi äter guacamole med våra tortillas eller gör avokadosushi. För avokadon är bäst. Säkert den ohälsosammaste grönsaken som finns, vad annat kan man vänta sig av den enda grönsaken jag på riktigt gillar. Men jag är nöjd ändå!
Orsaken till det här var ju så klart avokadopastan jag gjorde igår. Kolla in det på sockermonstrets.blogspot.com, jag lovar det är värt det.

Också ett sätt att slösa bort en dag

Med att lära sin numera trettonåriga syster med en smartphone alla Facebooks och Instagrams skoj grejer. Efter att just ha avslutat en sushilunch. 

Med att laga nyskapande sushi med wasabiärter eftersom den uppskurna fisken tog slut och jag inte orkade skära mera för åtta små sushibitar. Dessutom åt vi inte den utan lämnade den som en överraskning i kylen tillsammans med lite till vi inte orkade äta upp.

Med att äta den nylagade sushin.

Med att baka vanliga och miniblåbärscupcakes som snart ska få frosting!

Och med att baka det underbaraste som finns, drömmar. Som inte ännu är klara, utan bara står i ugnen och luktar ammoniak. Om ett par timmar ska det ännu bli avokadopasta och annat skoj åt mamma och hennes kompisar. 

HIMYM

Det känns redan nu smått pinsamt att skriva det här inlägget men när jag en gång har börjat måste jag väl fortsätta...

Det jag skulle göra var erkänna att jag fastnade totalt. I den här serien. Visst har jag kollat lösryckta avsnitt ibland, men aldrig så att jag skulle på riktigt titta på varje avsnitt eller anstränga mig för att följa med. När jag hade planerat in ett sportlov utan några planer lånade jag som sagt några säsonger HIMYM av Lina... Vääldigt många avsnitt senare kan jag inte säga något annat än awesome, vilket dessutom måste vara det mest använda ordet i den serien. AWESOME! Tack vare det här blir också det här sportlovet legen... wait for it... dary.
Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ett blogginlägg som det här, men någon gång måste väl vara den första. Nu ska jag fortsätta döda hjärnceller, hejdå!

Feber

Jag har inte varit borta en enda dag från skolan på kanske fem år på grund av att jag har varit sjuk. Det betyder inte att jag inte har varit sjuk, eller att jag har gått till skolan sjuk. Det betyder helt enkelt att jag är expert på att vara sjuk på lov och veckoslut. Jag var otroligt förkyld riktigt länge på sommaren (okej kanske två veckor) och nu har jag alltså lyckats igen. Jag sitter hemma med huvudvärk, ont i halsen och feber som tillfälligt är borta tack vare min vän Ibuxin. Det finns väl mysigare saker än att vara sjuk, men å andra sidan hade jag inte så hemskt hc planer för mitt sportlov.
Imorgon blir dessutom äldsta systern tonåring, vilket betyder att hon får bestämma maten, vilket lite överraskande betyder jordgubbspajer. Lite jordgubbsvitaminer ska väl lyckas få mig frisk!

Allt för att inte vara mainstream

Idag bjöd min syster mig på bio. Hon lät mig inte egentligen välja film, men jag psykologiserade ihjäl hennes hjärna så att hon inte ville gå och titta på Witch Hunters (som ju måste vara sämsta filmen i världshistorien) utan istället på Skyfall.
För det första kommer den på dvd till och med här i Finland imorgon. För det andra så har jag inte kollat på en enda Bondfilm före det här, och måste börja från den senaste bara för att.
Det var ett fint sätt att slösa bort en onödig dag och Carolinas pengar på. Det var ju en bra film.

Båtar är också sport

I brist på bättre saker att göra åkte jag iväg på båtmässa med pappa. Jag har gjort det ungefär från det att jag kunde gå tills för ett par år sedan när jag bestämde att nu får det räcka, men många år var jag inte borta från mässcentret just de här veckorna i februari... I år var det dags igen, och det var inte så hemskt som jag kom ihåg det. Nästan roligt. Båtar är ju helt skoj, och om inte annat kan man drömma iväg sig till sommaren och solen. Jag blev nog smått förvånad när jag kom ut och kom på att det fortfarande är vinter efter att ha hoppat omkring i båtar några timmar.

Minipadda

Om någon kommer ihåg så skrev jag ett hatinlägg tillägnat alla iPad minin i denna värld för ett tag sedan. Om någon missade det finns det att läsa här. Sedan talade jag så mycket om det att alla som hörde det nuförtiden undviker att tala med mig om den lilla versionen av apples platta.
Tydligen bestämde pappa sig för att straffa speciellt mig och gick och köpte en, just det. iPad mini. Att berömma den skulle kännas fel, dessutom älskar jag den inte alls. Hatar är kanske ett lite väl starkt ord, och det är den sista av de motsvarade grejerna jag använder i det här huset, men visst... Så farlig är den inte. Bara nästan. Kameran är bättre, men den är sämre att skriva på. Den väger mindre, men spelar det verkligen någon roll med några gram hit eller dit? Den har mindre skärm, bokstäverna är på fel plats så jag skriver fel, den känns fel. Usch och blä, men jag spyr i alla fall inte längre när jag ser den.

Ett annat minus (okej jag vet att det inte har att göra med den som sak) är att pappa inte har laddat ner en bloggapp, man inte kan blogga via browsern, och så kräver den lösenord av mig när jag försöker ladda ner en. Därför är det här inlägget utan skrivfel, för det är skrivet med ett riktigt tangentbord och inte den hemska motsvarigheten som finns i den där helt för lilla grejen.

Bara Up

Jag började mitt ensam i hela världen-sportlov med att titta på film med mina systrar. Dessutom den sorgligaste, men bästa, barnfilmen jag kom på. Den är på riktigt en av de sorgligaste filmerna jag har sett. 

Jag lånade fem säsonger How I Met Your Mother av Lina, så resten av mitt sportlov kommer jag väl också att tillbringa i soffan framför tvn. Om ingen av mina kompisar plötsligt råkar skippa sin resa och uppenbara sig här hemma. Det är nästan komiskt hur precis alla kan vara borta. 

Level up

Min enda åtta är numera borta från betyget, nästa mål är väl att få bort niorna också. För finskanian fick jag glass. Fint betygsbelöningssystem vi har i den här familjen. Dessutom får man tydligen glass om man skriver finskaprov utan ett enda fel.
Idag lärde jag mig också att dansa vals. Eller lärde och lärde, jag skadade nog den jag dansade meds tår ett par gånger. Jag kände mig ju nog lite dålig efter att ha kollat på 95:orna som dansade i en timme och sedan inte ens klarade av den simplaste av dem ordentligt, med en person som försökte lära mig. Kanske jag lär mig det någon gång i mitt liv, det kan väl också vara nästa mål.
För att klara av den här nivån ska jag alltså ha 10.0 som medeltal och lära mig dansa vals. Det kommer att ta ett tag...

Scoutvänner

Idag är det vändagen, alla hjärtans dag, Valentindagen, ingen skillnad vad man kallar det. Poängen med den är att man ska komma ihåg alla som man tycker om sådär extra mycket. Därför skulle väl det logiska vara att skriva ett inlägg om hur mycket jag tycker om min pojkvän och mina vänner.
Men nej, jag ska göra er besvikna. För det första har jag inte riktigt förstått idén med hela den här dagen. Den säger ju ungefär att vi bara ska visa att vi tycker om de vi tycker om en gång per år, och dessutom är det bara en fånig ursäkt för folk att få uppföra sig fånigt, äta godis och bli ledsen om ingen förklarar sin kärlek till dem. För det andra har jag inget speciellt att berätta om mina vänner just idag (varför skulle jag ha det? det är ju bara en dag som alla andra), och för det tredje gillar jag inte att vara så otroligt mainstream och använda massor av klichéer. Nej tack. Istället för att fira denna underbara dag tillsammans med någon av dem jag talade om tidigare i inlägget valde jag att gå på vargungarnas vändagsmöte. Det betydde att där var dubbelt så många åtta- och nioåringar som vanligt. Melina kunde inte komma så jag ställde vänligt nog upp på att gå på det och leka ledare. Duktig ledare med scouthalsduk.

För att säga det rent ut, första mötet var helt hemskt. Överlägset värsta mötet jag någonsin har varit på, och alla möten jag har varit på har verkligen inte varit underbara. Ni kan föreställa er fem åttaåriga pojkar som skriker, sparkar, slår och svär oavbrutet en timme, och så fem flickor som sitter tysta i ett hörn och väntar på att vi ska kunna göra något. Precis så var det. Det var otrevligt för att ingen lyssnade, ingen lydde, ingen brydde sig över huvudtaget om vad man gjorde, och för att de som faktiskt ville göra något inte fick någon möjlighet till det. Jag tycker synd om alla som var i den gruppen. Jag hann redan tänka att aldrig i livet att jag någonsin mera kommer ens i närheten av ett vargungemöte.
Men så kom det andra mötet och förändrade mitt liv, ungefär. De snällaste, ivrigaste, underbaraste små scouterna jag någonsin har sett kom till det. De gjorde min dag lite bättre, och när jag ännu på hemvägen fick höra ett "farväl, Jannica" från en av dem så kunde jag inte mera vara på dåligt humör. Vår kår är nog en fin kår trots allt.

Karkkii

Jag har väl gått över någon oförlåtlig gräns när jag sitter med ipaden och bloggar så här före timmen börjar, men jag måste ju testa hur det är att vara en av de där patetiska personerna som inte har något bättre för sig i skolan än att leka med sina plattor...



I alla fall så har de underbara personer som blir studenter i år ägnat dagen åt att fylla golven med äckliga godisar och förstöra allas hörsel. Helt skoj, speciellt istället för engeskatimmen, men det piper i mina öron!
Bara för att säga det som alla tänker, när jag bli abi  (om 560 skoldagar) kommer det att vara ett helvete för resten av världen. Om ett helvete kan vara roligt. 

Fastlagsbulle

Jag skippade pulkaåkningen och ärtsoppan fast jag skulle ha haft möjlighet till båda, men någon tradition måste man väl följa, så det blir tredje fastlagsbullen för det här året. Nu. Tyvärr inte hemlagad, men jag antaratt Fazer kan den här med fastlagsbullar.

Måndag

Godkväll kära bloggläsare! För att muntra upp er alla måndagströtta personer tänkte jag berätta varför jag inte är det minsta sur på livet, trött och allmänt ledsen för att veckan just har börjat.
För det första fick jag sova på morgonen. Inte så länge som jav skulle ha velat, det lyckas aldrig i hytter, men över klockslaget när min skola skulle ha börjat. Det kändes fint. Så fick jag äta morgonmål, jag kom till skolan lagom till lunchen och jag hade två helt trevliga timmar med kemi och historia. Hur kan man liksom inte älska periodiska systemet och Finlands inbördeskrig? Den där meningen var inte ens riktigt så ironisk som den lät.
Min vän Ninni berättade att det ännu fanns kvar av chokladkakan vi bakade, så jag gick dit, tittade lite på film och åt kaka tills hon skulle på match. Sedan var det redan dags för keramiktimmen, vart jag gick och klottade och kom fratmåt massor med mina grejer. Jag hade inte riktigt lust att gå hem så jag gick till vår kårlokal och hälsade på Vive och Julle som var och drog sitt ävemöte. Skoj för att jag inte har sett dem på sådär hundra år. Minst.
När jag kom hen väntade ännu den här på mig.




Därför är Jannica glad idag!

Matdagbok

Sedan igår klockan nio på morgonen har jag ätit tre morgonmål, två luncher och tre middagar. Jag som ungefär äter varm mat en och en halv gång per dag annars. När jag just kom hem och åt lunch idag en timme efter mitt andra morgonmål så sa mamma att snart blir jag rund som en boll. Det skulle egentligen vara helt skoj att på riktigt vara rund som en boll!

Jag tillbringade kvällen och natten hos Ninni, med att baka en kaka, se på Titanic och sova. Så mycket hade jag lust att sova att jag blev ensam kvar där med en säng och lite senare en bok när resten av människorna i det huset for iväg på handismatch. Nog kändes det lite fel att bli där och sova, men jag hade inte lust att vakna klockan sju... Hon kom tillbaka, vi bakade klart, jag åkte hem och snart ska jag igen iväg, den här gången lite längre än till andra sidan Grankulla. Till Sveriges huvudstad är det, för att hälsa på lilla kusinen Hanna som jag aldrig har sett trots att hon redan är nästan tre månader gammal. Förhoppningsvis finns det också lite mindre snö i Stockholm än här... 

Titanic

Jag ligger i en säng med Ninni, kollar på Titanic och äter äckliga godisar som jag redan åt typ fem kilo av hemma. Riktigt mysigt.

Uggla + nörd = sant

Jag trotsade mina värkande muskler (det är bara inte meningen att jag ska träna) och åkta iväg till stan med mina vänner. Mina vänner som är lika efterblivna som jag och aldrig hade varit på Vapiano. Dit for vi och åt efter att ha sprungit omkring en stund och försökt hitta presenter till typ hela Ninnis familj, och där satt vi och funderade på varför alla älskar det så mycket. Visst, helt gott, billigt och bra, men så fantastiskt man har fått intrycket att det är? Nej. Inte ens när. Inget illa, min chilipasta var mysigt stark och jag gick ut proppmätt, glad och nöjd, men det var inte mitt livs bästa restaurangbesök. 

Antonia gillade inte att gå nära mig när jag hade på den här skjortan. Jag blev ju nog lite mobbad för den i skolan också. Men det var helt okej, egentligen var det helt roligt att höra allas kommentarer... 

Ännu någon timme ugglekalas, en hamburgare jag tänkte äta fast jag ännu är mätt, och så ska jag iväg till Ninni för att baka kakor till hennes käraste broder. Hela min dag tyckts gå ut på mat. 

Uggla

Med choklad i håret och en helt gullig kaka på köksbordet tänkte jag hoppa i bastun. Det tog sina timmar men var värt det!

Förstahjälp

Exakt så här bra går det med min kaka. Jag kände mera för att berätta om vad jag gjorde igår kväll, för att jag tyckte att det var otroligt intressant. En av de bästa fbk-övningarna jag någonsin har varit på, fast det enda vi gjorde var satt stilla och lyssnade på en av våra helt vanliga ledare. Kanske inte den roligaste, men det var så att man gick ut genom brandstationens dörr efter det och tänkte att nu lärde jag mig faktiskt massor, massor nyttiga saker. Klart att man alltid lär sig något, jag har svårt att fundera var jag skulle ha lärt mig lika mycket på så få timmar som i fbk, men ändå.
Övningens tema var förstahjälp. Vi fick inte ens prova på att göra saker, utan det var teori i en och en halv timme. Vi fick veta varför man inte ska röka (lite annat än det vi lärde oss på hälsokunskapstimmarna...) och varför det inte är bra att äta p-piller i eviga tider, men det var mera småsaker som egentligen inte ens hörde dit. För nu lärde vi oss istället om blodproppar, hjärtinfarkter, strokes, epilepsi, diabetes, olika andningssvårigheter och annat som jag faktiskt inte hade någon aning om. Om inte annat så kan jag i alla fall springa omkring och berätta obehagliga grejer åt folk, och göra dem sura med att berätta om hyperventilation.
Ledarna avslutade övningen med att skämta om att "behöver ni nu någon att hålla i handen när ni går hem?". Kanske inte den mysigaste övningen, men en väldigt intressant och lärorik övning som igen fick mig att tycka att akutvårdare eller läkare skulle vara ett ganska fint yrke.

Ugglekaka

Min syster fyllde år i december. Så bestämde hon sig för att ha födelsedagskalas nu. Med ett så komplicerat tema som ugglor. När hon sedan kom till mig med stora uggleögon och berättade att hon ville ha en ugglekaka kunde jag ju inte säga nej... Jag har inte brytt mig om att fundera på hur det ska göras före nu och satt och googlade bilder. Så hittade jag några ganska fina exempel på hur det kan bli med massor av tid, socker och skicklighet.

Helt snyggt nog. Nu ska jag bara tvinga mina muskler att flytta sig ur soffan, gå till köket och börja. Inte alls så lätt som det låter efter en gymnastiktimme med muskelträning. Speciellt inte för mig som aldrig tränar och har förskräckligt dåliga magmuskler för att nämna ett exempel. Det var typ det jobbigaste jag har gjort det här året. Så nu vill mina muskler inte alls flytta mig bort från soffan. 

Här är då den bilden jag valde att försöka härma...

Och jag är riktigt nöjd om det går så här.

Hexagon

Jag kommer ihåg exakt en sak jag har tänkt blogga om. Säkert finns det typ tusen till, men den här tänkte jag på igår. Så jag skriver väl om den då.
Igår var jag på en keramiktimme. Jag har varit på exakt hälften det här året, vilket betyder två. Därför kände jag mig som en dålig människa som inte bryr mig om det, för jag tycker om det och vill inte missa massor av timmar för då hinner jag ju inte göra slut mina uppgifter. I alla fall fick jag en rolig uppgift, säkert den första någonsin jag på riktigt har tyckt om.
Den var att laga en sushiservis. Som alla vet är den japanska designen väldigt minimalistisk. Alternativen till vad allt man kan göra är alltså ganska få. Jag kände inte för att göra något förutsägbart, vanligt eller snyggt i sin enkelhet, så jag valde, helt ovetande, den mest komplicerade, men ändå genomförbara, geometriska formen man kunde komma på. En hexagon. Så satt jag i två timmar med en gradskiva, papper, penna och sax och ritade, ritade, byggde och fixade. Tack, underbara matematiklärare, för att du lärde mig rita och mäta vinklar. Eller sedan inte. För att det ska bli snyggt krävs ju att allt är perfekt. Speciellt när jag tänkte att hela servisen ska bli som ett pussel och se ut så här.

Någon annan som ser det fina med min idé? Ett serveringsfat i mitten, med allas personliga fat runt om, som man efter att man har suttit och beundrat den väldigt konstnärliga helheten får flytta lite närmare sig och äta.
Frågan är nu bara hur jag ska få mina sojaskålar att passa in. De måste hålla sig till samma form och helst också passa in i pusslet. Som ni kanske märker är det här något jag älskar. Vad är liksom bättre än geometri kombinerat med konst, speciellt sådan konst som på samma gång ska bli bruksföremål?
Egentligen kan jag tänka mig ganska mycket. Men jag gillar ändå det här. Och har så lite att göra att jag skrev ett blogginlägg om det.

Runeberg

Bleka och apatiska, ungefär sådana som jag blev efter att jag slutade försöka hitta på något att göra. Men så mycket godare än de som man köper i butiken. Receptet dyker förmodligen strax upp på sockermonstrets.blogspot.com! 

Det hann bli en del runebergstårtor idag. Min kära vän Ninni tyckte att jag var elak som plågade henne med att för det första gå till mig (det förstår jag att kändes hemskt), och sedan placera mig själv i köket och laga runebergstårtor. Hon påstår att hon äter helt för mycket. Och att hon inte ville komma till mig för att då skulle hon äta. I och för sig hade hon rätt. Hon åt rätt så många av dem. Jag skulle ändå säga att jag åt flera...
Bloggningen har visst blivit lite halv, brist på inspiration och annars bara att det känns trevligare att stirra in i en vägg än att skriva något ointressant som många ändå kommer att läsa bara på grund av att de har tråkigt är orsakerna. Kanske jag borde börja blogga på vers för att få det lite annorlunda. Inspirerad av rubriken som ni ser. Så att de som lever på denna jord om ett par hundra år får äta Jannicabakelser. Det skulle ju nog vara helt trevligt.

Kakor och mera kakor

Massor av nya recept på min andra blogg! Det hann bli en del kakor under veckan som gick, kakor som min familj och vår skolas elevkårsstyrelse fick njuta av. Gott var det! Idag fick vi nog av kakorna och det blev istället tranbär med kolasås till efterrätt, en annan, mycket enklare och snabbare favorit. Nu är mitt hår trevligt kladdigt. Jag fattar inte hur jag fick kolasås dit, det är inte som om jag stoppar ner ansiktet i skålen med efterrätt...
Ja-a ni. Vad annat? Om en timme börjar melodifestivalen, något som för allt i världen inte får missas. Det är ju årets höjdpunkt, typ. Kanske inte, men tillräckligt för att jag ska bli sur om någon hindrar mig från att titta på det. Musik är ju alltid kul. Speciellt svensk melodifestivalspop.