Let's go crazy crazy crazy

Jag kom hem från Vive med One Direction ringade i mitt huvud. Vi lyckades ju nog också leva (while we're young) och vara vakna ungefär tills solen gick upp. Jag älskar Familjen, de är ett underbart gäng med människor. Synd att alla aldrig kan komma, det finns människor där jag inte har sett sedan Mondo och som är precis lika bra som de som inte har något annat liv och alltid kan komma. Jag förväntar mig att se er alla där nästa gång, okej?
Efter natten som var helt för kort så tvingade jag mig själv att orka med ännu några timmar på brandstationen var jag visade bilar på samma gång som jag försökte se att miljarder småbarn inte var på fel ställen och inte kunde höra så där hemskt mycket av vad någon sade tack vare Sås & Kopp och radiotelefonerna alla tyckte massor om att tala i. Jag fick våfflor och mockarutor till slut så det lönade sig väl, och det var nog roligt som alltid där på stationen. När man har tillräckligt mycket att göra hinner man inte ens känna hur trött man är. Äppelmarängpajen jag lagade för någon timme sedan fungerar också bra som motivation för att jag ska vara glad och pigg ännu ett par timmar!