Äppelpaj

Jag har inte så mycket spännande att berätta så det får bli ett inlägg om äppelmarängpajen jag lagade på veckoslutet. Bara för att den också förtjänar ett inlägg. 

Väldigt beskrivande bild... Inte för att det är världens vackraste paj.

Det här är en riktigt gammal favorit. Det är en av de första kakorna/pajerna jag kommer ihåg att jag skulle ha tyckt speciellt mycket om, och också en av de första sakerna jag lagade när jag gick vidare från den nivån var jag bakade kladdkaka, mockarutor och bullar. Fortfarande är den en av de efterrätterna jag tycker mest om, det finns inte så mycket som ens liknar den här pajen på något sätt. Den känns inte heller riktigt som en äppelpaj utan den är bara någonting knaprigt, segt, fluffigt, syrligt, sött, gott, välbekant och tryggt. Ibland är det också bra med saker som inte ändras utan är vad de alltid har varit. Varför ska man ändra på något som är så bra redan från början?

Äppelmarängpaj 

100 g smält smör
1 dl socker
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

Blanda ihop allt och tryck ut det i en pajform.

3-4 äpplen 

0,5 dl socker

1 msk vaniljsocker

1 msk potatismjöl

Skala och skär äpplena i tunna klyftor, blanda med sockret, vaniljsockret och potatismjölet och sätt dem i ett någorlunda jämnt lager på pajdegen. Om du vill kan du strö på lite kanel.

Grädda i 200°C i ca 25 min, tills äpplena är mjuka. Under tiden lagar du marängen:

2 äggvitor

1 dl socker

Vispa till en maräng, bred på äpplena och sätt tillbaka in i ugnen i ca 10 min tills marängen har fått färg. Vänta tills den har kallnat helt och så är den klar att ätas.