Vi blev tvingade att komma till stafettkarnevalen. I stället hade vi ledigt någon annan dag. Det enda som egentligen störde var att vi ju inte
kunde fara till stadion före klockan tolv, när vi kom dit med skolan.
Sju timmar hann vi ändå vara där andra dagen, första dagen var vi där i fem. Det finns ingenting som liknar stafettkarnevalen, det bästa med den är att man kan vara med och ha lika roligt också fast man inte är någon superidrottare. Jag skulle aldrig vilja springa där, det här året var jag inte ens med i en hejarklack, men jag vill verkligen inte heller missa det! När man proppar in massor av finlandssvenska människor på olympiastadion i två dagar, sätter till lite sol och tävlingar så kan det inte bli annat än bra. Eller?
Masstafetterna var som alltid de bästa, grani vann inte en enda men kom i alla fall inte sist. Ett lag skulle antagligen ha vunnit, men pinnen flög iväg i något skede och det slutade med att de kom femte... Lite stör det nog, och då sprang jag inte ens. Jag kan bara tänka mig hur mycket det stör för dem!
En annan helt rolig grej var att Fazer i alla fall första dagen delade ut massor av Angry Birds-godisar. Jag fick inga eftersom jag inte hade någon skola på plats, men jag har en syster som snällt nog kom och gav till mig. Grisarna smakar smurffilimu. Så var också massor av lågstadiernas hejarklackar på något sätt utklädda till Angry Birds, varför? Precis vad har fåglarna att göra med stafetter? Högstadiernas var lite roligare, till exempel fanns det en var alla var utklädda till Mario, ledarna Luigi och deras maskot Toad. En tomtehejarklack fanns det också.
Det gick som jag förutspådde och halva mitt ansikte är mycket brunare än andra halvan. Jag skojar inte! Ena axeln är också helt bränd, den andra nästan normal. Idag blir det alltså att sitta i solen åt andra hållet.
