Med blicken mot framtiden

Jag gick ut grundskolan. Jag fick två stipendier och ett högt medeltal. Trots att jag var livrädd höll jag ett tal framför hela skolan med föräldrar. Det mesta känns mystiskt, så i stället får ni läsa talet som jag vet att mina vänner inte orkade lyssna på, och som varken är speciellt eller var väldigt speciellt framfört, men ändå är fullständigt sant. 

"Bästa elever, föräldrar och lärare. Jag heter Jannica och har under året som gått fungerat som ordförande i elevkårsstyrelsen. 

Att vara i den här skolan, i klass 9B, och i elevkårsstyrelsen har inte alltid varit så enkelt. Jag har ändå fått minnen jag aldrig skulle byta bort och lärt mig otroligt mycket. Högstadiet är en tid där väldigt mycket ändras och utvecklas hos eleverna, och skolan har trots allt en stor roll i deras liv. Därför skulle jag önska att högstadietiden skulle vara så trevlig som möjligt för alla elever, och det finns inget bättre sätt att göra det på än att eleverna själva får bestämma hur deras högstadium och tiden i det ska se ut. Det finns bara ett sätt att göra det, det är att fundera, tala, klaga, förbättra och ta tag i saker själv. Därför önskar jag att atmosfären i skolan skulle bli ännu öppnare, att ingen skulle vara rädd för att säga sin åsikt. Att eleverna faktiskt skulle inse att de har rättigheter och möjligheter, och utnyttja dem till sin fulla potential så att tiden i skolan blir trevligare för alla inblandade. 

Skolan ska vara roligt och undervisningen ska vara bra, och det är elevkårsstyrelsens jobb att se till att det blir så. Under året som gick gjorde vi massor för det, och känslan när lärarna och rektorn faktiskt började fråga vad vi tycker om olika saker var oslagbar. Vi hade lyckats med att bygga upp en relativt välfungerande styrelse efter en paus på många år! Jag blir lika stolt varje gång någon påpekar hur trevligt det är att vi igen har en aktiv styrelse, jag är alltid lika glad när vi har styrelsemöte och lyckas bestämma något, och ännu gladare blir jag när resultaten syns i skolan. 

Den absolut största lärdomen jag tar med mig från högstadiet är att det faktiskt går att påverka det mesta, så länge man anstränger sig lite. Jag vet inte hur många timmar jag har varit i skolan utanför skoltid eftersom det helt enkelt var något som måste fixas, men det gör inget, eftersom jag har gjort något bättre. På samma gång har vi i styrelsen haft riktigt roligt tillsammans. Vi har fått fina resultat, bland annat har vi sett elevcaféet långsamt växa fram under det senaste året, vi har invigt det tillsammans med biskopen, vi har ätit kex, vi har gått på lärarmöten och vi har framför allt alltid sagt vår åsikt när något har varit dåligt, eller bra. Vi har planerat och genomfört en självständighetsfest för niorna. Vi fortsatte på traditionen från förra året och ordnade vi ett val i början av maj, där alla skolans elever fick rösta på den lärare som var mest motiverande och bra på sitt jobb. Tanken var att eftersom lärarna alltid ger stipendier till eleverna så måste väl elevkåren också få ge något till en lärare som har utmärkt sig på ett speciellt sätt. 

... (vinnaren av valet presenterades)

Jag vill ännu tacka årets styrelse, alltså Annina, Ninni, Andreas, Ossian, Krista, Isabella, Carolina och Amanda. Ni har varit fantastiska! Jag önskar er alla en riktigt bra sommar."

Oslo

I stället för att bli kvar i Finland och fira vappen på något kaotiskt sätt hoppade jag på ett flyg till Oslo tillsammans med pappa. Där var iskallt, men solen sken och när man väl hittade en vindstilla plats på Aker Brygge var det hur fint som helst. Vi hittade alla möjliga spännande ställen i Grünerløkka, en stadsdel som definitivt är värd ett besök, där vi också bodde. Vi åt en picknick i Vigelandsparken, som också är värd ett besök trots att det är lite lång väg att gå. 

Att klättra upp på operahuset kändes också som något vi måste göra, där var det så ljust att man fick ont i ögonen men ändå ganska tufft. 

Vi hann göra mycket mera, som att nästan av misstag se ett första maj-tåg, råka snubbla över Venstrealliansens första maj-fest, gå några kilometer för mycket och sova några timmar mera än jag trodde, tappa bort oss halvt och upptäcka att vi var vid slottet, gå upp i Akershus fästning som var tuff på det sättet medeltida slott är och köpa bakpulver som nästan fastnade i säkerhetskontrollen. 

Snäll som jag är lovade jag också att laga en mexikansk lunch till mina kompisar, så nu är det bara att snabbt sätta på mig strumpor och gå och ta fram min cykel ur vinterförrådet för att vi ska få någon lunch innandet blir mörkt. 

Hälsningar från hipsterpatadiset

Hipsterparadiset heter egentligen Grünerløkka och är en stadsdel i Oslo. Varje gång man går runt ett hörn upplever man en ny nivå av saker som desperat försöker att inte bara mainstream, och det tar aldrig  slut. Oslo är annars också en rätt så trevlig stad, jag och pappa landade här klockan 07.45 i morse och har redan gjort massor. Bland annat är både operahuset bestiget och sjöfartsmuséet besökt, i morgon blir det första maj-picknick i Vigelandsparken. 

Dagens stunder

Dagens hipsterstund: jag och pappa funderade vad vi borde göra på lande. Efter en stund blev svaret att måla om rummet utanför bastun, med egenlagad linoljefärg. Bara att beställa pigment!

Dagens godaste stund: en falafelmiddag på Fafa's. Snart blir jag vegetarian på riktigt. Det finns få saker jag tycker lika mycket om som falafel. 

Dagens bästa för samhället-stund: några timmars brandbilsvisande för frågvisa lågstadiebarn. Ninni påstod att hon lärde sig mera på de timmarna än på de senaste tre åren eftersom hon faktiskt tänkte, och helt fel har hon inte. När man måste svara på massor av frågor måste man fundera på varför det är så och då ser man logiken. Kanske.

Dagens jag kan göra vad som helst-stund: vi laddade ner en font för att använda i vår film, nästan helt utan att googla. Det är lite pinsamt att erkänna att jag inte visste hur enkelt det var. Vi upptäckte dessutom att vår nästan-legendariska film inte har någon story som håller, men nog massor av nyskapande filmvinklar. Vi kan väl kalla den konstnärlig eller något?

(går)dagens nästan pinsamt nördiga och scoutiga stund: animatedknots.com. På tisdagkvällen handlade fbk-övningen om höga höjder, han som höll övningen var ordentligt insatt och ganska ivrig och råkade nämna att det finns en sådan hemsida. Andreas kommenterade det med "jag tror du rör dig på fel delar av internet", men igår behövde jag kolla upp en knop och hittade mig själv där... Strålande sätt att lära sig knopar i alla fall, om man skulle behöva det.

Uppdatering om Jannicas liv

Ifall någon har missat det bloggar jag också på Atlantis blogg, atlantis2014.tumblr.com. Jag  skrev för en stund sedan ett inlägg om skor, något ni kanske vet att jag har en hel del att säga om. Tyvärr tog jag det inte till sin spets och skrev en novell om hur man ska sköta om sina skor, kanske nästa gång?

Andra mystiska saker jag håller på med är äter kikärter, de är faktiskt rätt så otroliga. Alternativen är oändliga, hummus och falafel är bara två av de hundratals alternativ som finns. De är goda, hälsosamma, enkla att laga, mångsidiga och lite hipster. De ska så klart blötläggas och kokas helt från grunden, burkärterna har ingen själ och ska brinna i helvetet. Det bästa jag hittade på med dem under påsklovet var att rosta dem. Blanda de överblivna ärterna med lite salt och olivolja, och sätt in dem i ugnen (200° i en halvtimme), och du har de mest fantastiska krispiga ärterna du någonsin har smakat på.

Wien 2014

Allt började i ett flygplan, så klart. Nästan två år av skämtsamt tyskaläsande skulle till slut testas, på en resa till Wien av alla platser. Vi klagade inte direkt. Redan då visste vi att det skulle bli något speciellt.

 

 

 

Efter en stund kom vi fram till hostellet (Schlossherberge, ifall någon är intresserad, det var för övrigt otroligt bra för att vara et hostel). Där var varmt, solen sken, men Peik var cool med sina solglasögon. Det var bara att dra på sig shortsen och springa ut i solen så snabbt det bara gick.

Utsikten såg ut så här, men bilden gör den inte på något sätt rättvisa. Man såg ut över hela Wien, staden bredde ut sig till både vänster och höger. Det roligaste med det var att när man såg en speciell byggnad inne i staden visste man exakt var den fanns och hur den såg ut uppifrån kullen. När vi sedan på den sista dagen åkte pariserhjulet på Pratern såg vi bara det som vi hade tittat på hela veckan från en annan vinkel. Det var ungefär lika mäktigt och otroligt från båda platserna, inte minst utsikten från kullen på natten.

En annan helt kul detalj var Lamborghinina som stod parkerade vid det riktiga slottet, slottet vars bakgård vi bodde på. Där var någon sorts Lamborghini-meeting, och en kväll när vi kom hem stod det plötsligt nästan 50 bilar i regnbågens alla färger på gården. Jag tror inte jag någonsin har sett killarna från min tyskaklass så ivriga och lyckliga som då, mitt i den österrikiska, regniga natten.

Vi kollade på sevärdheter också! Guiderna talade tyska och talade snabbt, men bra gick det ändå. Vi kanske förstod några ord. Jag har tyvärr ingen aning om vad det här är för plats, jag vet bara att det fanns två precis likadana byggnader mittemot varandra och att de antagligen har någon stor historisk betydelse och att jag borde veta vad de är.

"Varför gör flickor alltid sådär?" "När hann ni med det? Jag ville komma med!"

Vi var på Tiergarten. Där fanns flodhästar, pingviner, tigrar, lejon och miljarder andra djur som inte finns på Högholmen. Jag har nu en sak mindre på listan över saker jag ska göra innan jag dör, och det är att se en jättepanda.

Vår guide var inte direkt världens skickligaste fotograf, men här är i alla fall alla som var med framför das Parlament. Det var också en rätt mäktigt byggnad, på något sätt lyckades de flesta byggnaderna i Wien vara otroligt stora och respektingivande.

Allt var inte bara skratt och choklad, vi hade lektioner också. De var nog egentligen roliga, och vi tvingades faktiskt tala tyska eftersom våra lärare talade bara tyska. Om inte annat lärde jag mig lite om österrikisk påsk och cafékulturen i Wien. Cafékulturen i Wien är fantastisk, jag skulle kunna flytta dit bara för att få gå på café hela tiden. Där är det liksom helt okej att sitta på ett café och bara prata och mysa hela dagen, och caféerna är mera som vardagsrum än som kaffeautomater.

Schönbrunn var också stort. Solen sken, gräset var grönt, vi var trötta och pratiga, men när vi gick runt ett hörn blev alla helt knäpptysta. Jag trodde faktiskt inte att en plats kunde se ut som mycket som ett foto, eller helt enkelt kännas så overkligt.

I någon park hittade vi också ihåliga buskar med ett hål, och måste såklart undersöka det. I vissa av buskarna fanns det sovsäckar, i andra bara skräp och andra äckliga saker. Oberoende var de ganska roliga.

Wien var trevligt, och jag har en känsla av att det skulle ha varit det också utan att väldigt många av mina bästa vänner skulle ha varit med. Staden var vacker, där fanns tuffa katakomber som hälften av gänget tyckte var extremt obehagliga, maten var billig (och oftast också god), det kändes som en storstad trots att den är ganska liten, shoppingen var överraskande bra, programmet var roligt, sällskapet var ännu bättre, det var helt enkelt de bästa fyra skoldagarna jag någonsin har upplevt. Jag lärde mig lite bättre tyska och fick det bevisat att jag faktiskt har lärt mig något på de här två åren, trots att det inte har känts så. 

Dessutom fick vi några viktiga, om än inte så långa, scener filmade till vår mediafilm. Den kommer att bli legendarisk.

Två veckor på ett blogginlägg

Jag var i Wien med tyskagruppen, det var otroligt roligt och vi kanske till och med lärde oss lite tyska. 

Från flygfältet åkte jag sedan direkt till Borgå och ERIK, där jag lyckades bli invald i FSS styrelse. Det kommer att bli ett roligt år!

Efter det var det en riktigt kort skolvecka med massor av saker att göra, och på torsdagen åkte vi till lande. Efter ett par veckor med lite för mycket att göra och lite för mycket sömn var det ganska skönt att komma till en plats där det är helt tyst, där det är kolmörkt på natten, där det tar en halvtimme att koka upp pastavatten och det helt enkelt inte är så bråttom. På lördag åkte dessutom alla utom jag, pappa och Ågren iväg till Grekland, så här blev ännu tystare. Efter ett par båtutflykter i strålande solsken men iskall blåst har jag bränt min näsa och är mer än glad över att jag valde att inte åka med till Kreta (till exakt samma ställe vi var på förra året).  Så småningom kanske min pasta till och med blir klar och jag kan gå ut i solskenet och äta den. 

Ministerchallenge

På fredagen var jag och Andreas i Riksdagen på Ungdomsparlamentet. Det var helt roligt och tillsammans med våra nyfunna vänner började vi ett projekt, att få foton tillsammans med så många ministrar som möjligt. Det gick helt okej.

Först hittade vi Paula Risikko (tyvärr hade Andreas och Emilia hittat Anna-Maja Henriksson redan tidigare, men då var jag inte med)

Ville Niinistö hittade vi också bland alla människor.

Först vägrade Andreas vara med på den här bilden, men till slut kom alla med på bilden tillsammans med Päivi Räsänen.

Alla ville tala med Jutta Urpilainen, så den här bilden var inte helt enkel att få.

Eero Heinäluoma är ingen minister, men han fick ändå komma med.

Sist men inte minst, vår egen elevkårshandledare som skippade sin sovmorgon för att komma med.

Scoutlägerlängtan

I dag var jag sjuk, allt kändes hopplöst och onödigt och stressigt, men så snubblade jag över en sida som www.onepanwonders.com. Där finns någon som faktiskt har ansträngt sig och skrivit massor av recept på mat som passar i skogen, som går att ta med sig, som inte väger så mycket, som är enkelt att laga och som går att laga med en kastrull. Tänk att någon faktiskt sätter så mycket energi för att få alla ivriga vandrare att äta god mat!

Allt kändes kanske inte som helt fantatisk mat jag skulle vilja äta efter en lång dag i skogen, men det gav mig definitivt inspiration att lära mig laga riktigt bra mat på trangia. Jag tycker om att laga mat, jag tycker om att vara i skogen, varför inte lära mig att laga god mat i skogen? Jag blev nästan så inspirerad att jag plockade fram trangian och satte igång med det projektet direkt, men kanske det får vänta i alla fall några dagar.

På samma gång fick jag en liten jag saknar scoutläger-känsla, för det finns ändå inget som liknar scoutläger. FBK-läger i all ära, de är bra på sitt sätt, men scoutläger har en speciell scoutlägerkänsla som inte finns på någon annan plats. 123 dagar kvar till Atlantis, Syndalens stränder, smutsiga kompisar i scouthalsdukar, morgondopp och trangiamat.

Fördelar med en espressomaskin

I dag är det måndag, och då brukar alla vara lite trötta och oinspirerade. Jag och Ninni satt därför trött och oinspirerat på golvet i vårt kök och försökte göra ett projekt för vår Wienresa. Vår snälla tyskalärare hade som tur för det första satt mig och Ninni som par och för det andra gett oss temat "Essen und Trinken". Lätt som en Frittatensuppe (österrikisk plättsoppa), bara att precis all information om österrikiska traditionella maträtter finns endast på tyska. Vi kämpade hårt, och efter en stund ropade Ninni att hon hade hittat något gott bland alla plättsoppor och leverbullar. Kaffee Melange hette upptäckten, vilket i princip är en cappucino med kakaopulver, ifall vi förstod rätt. Jag babblade om att vi måste testa, Ninni stirrade oförstående när det kom fram att jag menade nu. Lite oljud senare hade vi faktiskt två Kaffee Melange framför oss, och det var ungefär lika gott som det lät.
Jag har efter en lång stund kommit fram till att vår espressomaskin inte är något att vara sur på, för trots att jag har varit väldigt emot hela maskinen, att jag inte förstått vad den behövs till och att den väcker mig varje veckoslutsmorgon tycker jag om den. Det är snäll och mysig och gör inte alltid som man vill, men när en espresso faktiskt lyckas blir det riktigt bra.
Nu ska hipterjannica forsätta med sina andra hipsterhobbyer, vi hörs om två veckor igen.

Stolta tvåor

I går tillbringade jag fjorton timmar på brandkårstävling, och kom två i Rescue Race för andra gången i mitt liv. Det är det överlägset bästa tävlingen jag någonsin har deltagit i, sjukt rolig, strålande organiserad, lärorik och intressant. Vi hade en väldigt rolig dag, vi yrade med varierande resultat omkring i trakten av Tavastehus i en brandbil med hjälp av några turistkartor och kryptiska tips, men utförde uppgifterna bra och kom till slut andra. På vägen var vi på pansarvagnsmuseum, åkte pansarvagn, lärde ut förstahandssläckning på ett torg, gjorde mynt och köpte saker till hemförrådet. Vi var glada, men lite besvikna över att inte vinna, men på samma gång stolta över att ha kommit andra när resten av södra Finland placerade sig så långt ner. När poängen sedan kom ut i dag märkte vi att vi faktiskt var bäst på uppgifterna, och hade jämna poäng med vinnarna. Tyvärr är det poängen för andan som avgör, men det hindrar mig inte från att vara otroligt stolt över vårt lag. Vi genomförde dessutom hela tävlingen på svenska, och jag är lite förvånad över att det inte påverkade nästan något. Visst kanske det påverkade våra lagandapoäng att ingen förstod vad vi sa, men kanske det var värt det. 

Poängen gjorde ju också att vi började läsa tävlingsstadgarna, hittade ett kryphål i den svenska versionen som man kan tolka som att vi borde ha vunnit, och allt det här avbröt mig i mitt skrivande av elevkårsstadgar. Nu gäller det att skriva dem så att de inte missförstås...

Nu börjar allvaret

I dag deltog jag i en paneldiskussion på Huvudstadsregionens rektorsdagar. Jag och Andreas kände oss väldigt vuxna och tyckte att allvaret började så fort vi hittade lapparna med våra namn på. Klädda i kavaj och skjorta lät vi allas bild av oss från Grankulla bli ännu lite mer stereotyp. Det var förvånansvärt roligt och intressant, god mat och allmänt bättre än en vanlig skoldag. Det är intressant hur jag inte klarar av att stå framför klassen och hålla en femminuterspresentation om en bok utan att nästan dö, eller ha en åsikt om hurdan middag jag vill ha, eller om jag vill gå ut eller inte, men att tala framför alla huvudstadsregionens rektorer och ha massor av åsikter om hur skolan borde vara? Inga problem. 

Efter att jag kom hem någon timme tidigare än jag skulle ha kommit från skolan åkte jag och shoppade. En vit skjorta och en slips. Vart är världen på väg? Till mitt försvar gjorde jag det för att de hör till brandkårens festuniform som jag behöver om några veckor, men ändå. På samma gång blev jag lite för lockad av ett par knähöga lädestövlar, men de fick bli kvar i butiken tills vidare.

Jag lärde mig till och med att knyta slipsen, om ni undrar. Av min mamma. Varför hon kan det är ett mysterium, men jag är i alla fall stolt över att kunna.

En trevlig tisdag

Resultatet av en mycket produktiv finskatimme som handlade om passiv perfekt.

Ifall gårdagen var katastrofal var den här dagen fantastisk, men gårdagen var inte riktigt katastrofal alltså blev den här inte heller fantastisk. Den blev ändå mycket bättre, mest tack vare en presentation som gick helt okej och lite hemlagat jordnötssmör.
Jag är förskräckligt dålig på att hålla presentationer. Jag kan mycket väl sitta och berätta en lång och lärorik historia från min plats hur länge och hur detaljerat som helst, men när någon säger åt mig att förbereda mig och hålla en presentation går det bara dåligt. Jag hatar det, jag gör alltid dåligt ifrån mig och blir sur på mig själv, jag får inte sagt det jag vill och vill inte stå framför klassen en sekund ifall jag har tvingats förbereda mig. I dag var det dags för samhällslära, och för första gången sedan jag började högstadiet är jag någorlunda nöjd med hur det gick. Temat var kyrkans förhållande till staten, ett helt kul och intressant ämne, och jag lyckades få igång en diskussion. Poäng till mig!
Jag kom också på att det går att göra hemlagat jordnötssmör, jag vet att jag har ett intressant liv när det är dagens höjdpunkt, gjorde en sjukt god chicken satay, och efter det åkte vi till Verkkokauppa och köpte en ny telefon. Lite snabbare, lite bättre, lite dyrare och framför allt med en skärm som fungerar är den nya telefonen. Jag är nöjd, men mina vänner började bråka med mig för att jag tydligen inte klarade mig tillräckligt länge utan en smartphone utan köpte en ny direkt. Varför vänta?

En dålig måndag

Jag tycker om måndagar på sitt sätt, jag brukar ha rätt roliga saker att göra då. Men idag var ingen bra dag.

Den började med att pappa väcker mig och säger "vakta Juni" på min sena morgon. Okej, det var bara en halvtimme före min väckarklocka men ändå. Hon vill bara mysa och leka med dockor och att jag ska laga morgonmål, men hur mycket tid som helst har jag inte, så hon blir sur. Perfekt start. Jag går till skolan och kommer ihåg att den bästa mattaläraren någonsin har försvunnit till Italien för resten av året, och börjar räkna ett mystisk och kaotiskt test med en halvbra vikarie. Dagen forsätter genom tråkiga lektioner, jag springer hem och äter, går till konstis och gör lite tråkiga men rätt så tidseffektiva bokstäver, och forsätter till brandstationen för att titta på rökdykartester jag inte för göra. Jag blir sekreterare. Allt är allmänt kaos och mystiskt och oklart, mitt i alltihopa fäller jag min telefon, skärmen går sönder och kort sagt fungerar den inte längre. Det kunde inte bli bättre.

Lite bättre slut fick ändå dagen, jag fick skjuts hem, var hemma för en timme sedan och fick en insändare skriven. Vi hoppas väl på att i morgon blir en bättre dag.

Kortare

Mitt hår blev ganska mycket kortare för ett par timmar sedan, och jag är hur nöjd som helst. Allt slitet, trassligt och fult försvann, kvar blev ett inte lika långt men mycket bättre hår. Jag får precis fast det, det är bekvämt, trevligt och fint. Varför klippte jag inte mitt hår så här kort redan för länge sedan?

För en gångs skull har jag en helt ledig kväll, som jag tänkte använda till att städa upp i mitt rum. Just nu ser man inte hemskt mycket av golvet. Garderoben svämmar ut över sängen, stolen, bordet och golvet, den blandas med skolböckerna eftersom vi inte längre har skåp i skolan och här är bara allmänt ett helt otroligt kaos. Kanske jag till och med skulle få något vettigt gjort efter att jag har städat och hittat alla försvunna saker.

Sportlov

Jag har jobbat fem dagar, varit på lande två, emellanåt varit lite med kompisar och lärt mig massor under den senaste veckan. Jag har provat festuniformer för damer från sjuttiotalet ungefär på brandstationen, om några veckor är det hundraårsfest och klädseln är minst sagt jobbig. För det första hittade vi inga uniformer i vår storlek, för det andra är det inget jag egentligen vill ha på mig. Det är som tur ännu en ganska lång stund dit.

I dag gjorde jag också det första ordentliga som chefredaktör för Nya Pressun, jag träffade den gamla chefredaktören, drack lite kaffe och lärde mig hur det borde fungera. Enligt henne fungerar det inte, men jag ska på något sätt få det att göra det. Till att börja med ska jag skriva ett blogginlägg där jag presenterar mig. Bättre sent än aldrig? 

Nu ska jag ta itu med inläggsskrivande och en finskaläxa, tur att det ännu är kvar några timmar av sportlovet.

Jobbar

Jag inleder sportlovet på det sätt jag också kommer att fortsätta det med, nämligen att jobba. I dag är det slalombackens café, fyra dagar nästa vecka är det min före detta praoplats. Jag kommer att vara rik som ett troll nästa veckoslut, i alla fall om man jämför med de tre euro som nu finns på mitt konto. Dessutom kommer jag att ha alla flyg- och konsertbiljetter betalda i god tid, det är först i juni vi åker iväg på de äventyren.
I morgon blir det ändå ett litet äventyr, vi ska till Tallinn över dagen och om jag förstod rätt ska vi inte egentligen göra något annat än att äta. Helt bra så också.
I dag har jag nästan lärt mig dansa vals (alla liknande kunskaper från förra året var totalt bortblåsta) och suttit och tittat på gammeldansen på samma gång som jag försökte intala mig själv att jag inte alls ville, och aldrig hade velat, dansa själv i år. Om jag dessutom får möjligheten att åka bort mina två sista år i gymnasiet kommer jag inte ens att kunna göra det, men kanske det finns större problem att fundera på. Oberoende är det gansna långt i framtiden.
Tidigare i veckan har jag och Ninni pysslat vändagskort till alla lärare, pysslat skyltar till Fifty shades of red-temadagen som var i dag (den gick ut på att klä sig i rött), varit på fbk-övning med ivriga småungdomar och sedan haft vattenkanonsövning på Gallträsk is med de äldre. Vi råkade vara fyra flickor och en pojke, flickor kan också vara brandmän! Snart blir det också vinterläger, tävlingar och annat skoj med min älskade brandkår.
Som ni kanske märker är det inte hemskt jobbigt att jobba i det här caféet, men helt mysigt. Jag kanske borde börja jobba här oftare så att jag skulle ha några pengar på mitt konto ibland...

Mat

Jag har inte gjort något på lite för många dagar, när dagens största prestation är att slå sitt eget sjukt dåliga rekord i flappy bird (mitt nuvarande är 13) vet man att något är fel. Ingenting har bara blivit gjort, läxorna har jag gjort rasten före, jag har väntat tills någon annan har lagat mat åt mig och aldrig orlat stuga upp ur min säng. Det har varit helt skönt men nu blev det lite tråkigt. Alltså följde jag med mamma till Sello, köpte pysselgrejer för nu ska det pysslas samhällslära, kom hem och lagade mat för i morgon, gjorde alla läxor, skrev blogginlägg och gjorde något åt Nya Pressun. Mitt chefredaktörskap har inte precis gått strålande, men nu ska det bli något!

För övrigt var jag i riksdagen i dag och lärde mig lite saker, Linda är säker på att det är min framtida arbetsplats, men det tror jag ändå inte. Visste skulle det vara helt roligt och intressant men plan A är det definitivt inte.

Min energi måste ännu räcka till att städa köket, så jag tror att jag slutar blogga här och tar itu med det i stället. 

Skatter

Efter att ha mer eller mindre slappat hela dagen (resten av familjen har varit försvunnen sedan i går kväll och jag har utnyttjat tiden väl) utforskade jag vad som riktigt fanns under min säng och hittade massor av skatter i bildkonstmapparna från sjuan och åttan, och några tavlor från min lågstadietid. Jag mindes inte alls att där fanns så fina saker, bilder jag tyckte så mycket om att jag bestämde mig för att hänga upp dem. Det var också helt intressant att jämföra skisser, färdiga arbeten, tekniker och helt enkelt resultaten med varandra och med hur jag gör nu. Det jag målar nu ser i stort sett ut som det jag målade för fyra år sedan, kanske för att jag inte har målat just alls sedan det. Det jag ritar med pennor ser väldigt annorlunda ut nu, övning ger väl färdighet som det sägs. Någon mästare är jag inte, jag vet inte hur stor min talang är, men min övning och min kunskap om hur man skapar bilder är rätt stor och det syns på resultaten. Jag är ganska glad över att jag också bestämde mig för att börja måla igen. Keramik är roligt på sitt sätt, men att måla är nog ändå det jag tycker mest om. 

Saken är klar

Beslutet jag har gått omkring och haft ångest över sedan skolan började är nu taget. Det bästa är att det inte blev någon halvdålig kompromiss, utan en kompromiss som blev tusen gånger bättre än vad någondera var från början. Om allt går i lås, alltså. Chansen är ungefär en på tio.

Vem har inte drömt om att gå i skola på ett slott i Wales eller Italien? Eller en strålande skola i Hongkong? Varfär inte Costa Rica, Kanada eller Indien? Jag hittade en möjlighet som går ut på att bo på internat två år någonstans i världen tillsammans med andra människor från hela världen och där avlägga IB-examen.

Jag ska gå ettan här hemma, i Lärkan som den ursprungliga planen var. Den stora grejen kommer om ungefär ett år, då jag ska söka ett stipendium för att fara till en UWC-skola. UWC står för United World College, om ni vill kan ni kolla upp det här närmare på uwc.fi. Det dåliga här är att det beviljas bara ett tiotal stipendier per år, och antalet sökande är ordentligt över det. Helt omöjligt är det inte, men jag vill otroligt mycket och har en känsla av att jag skulle trivas strålande. Om ett år gäller det alltså att skriva en så bra ansökan som möjligt och korsa alla fingrar och tår. Ifall det inte skulle lyckas får jag väl hitta på ett annat sätt att förverkliga mig själv. 

Hellu kallade det för en nördskola, Lina undrade genast om hon får komma på och hälsa på till ett slott och ha på sig skoluniform och Linda tyckte bara att det var sjukt coolt. Jag berättade för min studiehandledare, och hon kom senare på dagen och berättade hur glad hon är för min skull, att det verkar som den perfekta lösningen. Jag tycker det också och är lite överlycklig över att jag snubblade över det och gjorde det i tid.