Tillbaka

Jag är hemma, efter att sedan onsdag ha varit på mystiska och mindre mystiska ställen. Ett "äntligen" skulle kunna passa in i den första meningen, men nej. Jag har haft det väldigt bra de här fyra dagarna. I Ninnis hus, i en stuga i Geta, i Mariehamn, och på mitt eget sommarställe.
Jag visste inte att jag hade saknat mina åländska vänner så mycket. Jag har också redan halvt glömt bort hur roligt vi hade det, men det är helt bra. Då saknar jag dem inte lika mycket. Det är bra eftersom jag inte kan träffa dem alls ofta.
Jag hade glömt bort det mesta om dem, och kom på det under dagen vi var med dem. Hur otroligt mycket politik de talar om, till exempel. Det är sjukt. De är något år äldre än jag och kan ägna timmar åt att diskutera något väldigt politiskt som jag inte bryr mig alls om. En av dem var på prao i riksdagen, och brydde sig inte om att berätta att han var en vecka i Helsingfors. Jag har ingen aning om varför men har en känsla av att han inte ville missa en minut han hade möjlighet att vara där på plats.
Vi gick omkring i Mariehamn i timmar, och kände oss som pensionärer när vi efter en väldigt lång se precis hela Mariehamn-promenad satte oss ner på en bänk. Jag och Ninni såg precis hela Marihamns shopping på en timme, och skrämde ihjäl Skog med att stå utanför hans hus när han vaknade. Det är jag ganska stolt, men också lite skrämd av, att vi lyckades hitta hans hus utan att egentligen veta var det fanns.
Solen sken, vi gick omkring i på den största gatan i den där väldigt lilla staden och åt glass, och träffade hälften av Ålands befolkning som råkade komma in i caféet var vi satt och åt. Vi satt där i kanske två timmar, och väldigt många personer kom och anslöt sig till vårt sexpersonersgäng. De försvann nog också, blev väl rädda för finlandssvenskarna, men i alla fall. Inte ens här hemma händer det sådant.
Vi bodde i en av de finaste sommarstugorna jag någonsin har varit på. Tänk er en stuga någonstans i den åländska skärgården, med röda klippor vid havet, en otroligt stor rullstensås, havet precis bredvid och mitt ute i ingenstans. Det var fint, kan jag berätta. Jag och Ninni simmade till och med i havet, fast det var iskallt. Skönt efter bastun, men fortfarande kallt. Stugan fanns i Geta, platsen var korna är snyggare än brudarna och det enda bra är att det går bussar därifrån. Det var våra åländska vänners åsikt. Vår var väldigt mycket bättre.
Ungefär det första jag sa till mamma när jag såg henne igår var att kan vi åka tillbaka. Först gillade hon inte idén, men efter en stund blev hon lite mer vänligt inställd. I alla fall är det läger där om några månader, så om inte så länge är vi väl tillbaka på de där röda vägarna, bland alla miljarder äppelträd.