Älskade systrar

Glasögon på sista dagen

Ninni, Emmi och jag hade tråkigt under den sista bobollsmatchen som var det sista vi gjorde det här året. Det blev väldigt många bilder (mest av Ninni och Emmi) och mitt hår blev lagat tusen gånger, orsaken var att testa hurdant hår alla ska ha i morgon. För i morgon är det sista dagen vi inte längre är inte-äldst i skolan, i morgon börjar tio veckor av ett varmt ingenting som ska bli rätt så skönt.

Till min vän Ninni

Tack för att du har tråkigt, sitter och googlar "woman firefighter" och sedan delar med dig av de finaste resultaten. Det fick mig att känna mig väldigt kvinnlig.

Snyggast i stan

Inte den finaste bilden någonsin, men nog en av de roligaste.

Toffe och Ninni visar sina sanna personligheter.

Försöket att  göra om det till en lagsport gick inte så bra...

Bilder tagna med Ericas telefon (men faktiskt delvis av mig), så de kommer till allas stora förvåning från hennes blogg och Ninnis blogg. Egentligen är det ingen skillnad vem som är på bilderna eftersom alla ändå såg likadana ut, men det enda som syns av mig är mitt huvud på andra bilden och min fot på sista bilden. Där syns också vad jag kan göra med Photoshop på en minut. Jag vet inte heller om det skulle bli snyggare gjort på fem eller ens femtio minuter, att redigera foton är inte riktigt min grej.

En mosad liten flicka

Jag har gjort saker så gott som varenda minut den här veckan, men det är också länge sedan jag har haft så här många så gott som perfekta dagar i rad.

På måndagen bakade jag prinsesstårta med Linda. På tisdagen fick miljarder tack av alla som åt den, två lärare som satt och skrattade åt oss när vi sjöng med i Marry me och ropade varje gång vi såg den ena av dem i videon, och en tweet. 

På tisdagen köpte jag skor. Jag hjälpte också Vive att printa, kopiera och vika över hundra av scoutkårens tidningar. Kanske inte det roligaste, men det var roligt att se henne och roligt att kårens tidningar igen börjar komma ut. Det betyder alltså att det existerar något mera än vår halvdåliga blogg nu, underbart! 

I dag var det Åbo som gällde, med vår klass som nog också är min favoritklass. Bussresorna som allt som allt tog fyra timmar störde mig inte alls. Det som däremot störde lite var en finskspråkig guide, men inte heller det var så farligt. 

Sedan klockan sex har jag varit på FBK och sumobrottats, ätit godis och korv och bara varit helt för mos för att orka stiga upp från gräsmattan. Sumobrottningsdräkterna var riktigt sköna madrasser om man var på det humöret, vilket alla var efter att ha brottats några gånger... Det var sjukt roligt tills allas (inte bara mina) muskler helt enkelt gav upp med att orka och man bara föll okontrollerat och inte längre kom upp. Erica borde ha några vackra bilder någonstans, om hon vågar skicka dem åt mig lovar jag att blogga med dem! En lite annorlunda avslutning eftersom den inte innehöll massor med vatten, det skulle ha varit helt skönt efter att ha varit instängd i den där sumobrottningsdräkten en stund. Våra avslutningar brukar bara gå ut på att alla ska bli våta. Nu gick den bara ut på att alla skulle bli mosade. 

Bagarprinsessorna

Jag och Linda har bakat en kaka i tre timmar i dag. Några maränger blev det också, av de fem äggvitor som blev över. I dag kom vi på att i morgon har vi faktiskt knytkalas, och dessutom är det vår speciallärares födelsedag. Delen av min och Lindas hjärna som alltid försöker hitta på orsaker att baka kakor, så komplicerade som möjligt, kom på att det här är ett perfekt tillfälle för en prinsesstårta. Den blev otroligt snygg för att faktiskt vara min första täckta tårta, och var skoj att göra. Mina fingrar är gröna och köket tog evigheter att städa, men tårtan blev fin. Inte perfekt men tusen gånger bättre än förväntningarna. Nu hoppas vi bara på att den är god.

Share a coke

Gissa vem som inte kommer att vara sur över att behöva gå till skolan nästa dag om en vecka? Lite ledsen över att nästan alla mina vänner far i väg till ännu varmare platser, men väldigt glad över att inte mera tvingas sitta i skolan och se på filmer. 

Jag kom just hem från lande, där jag hann vara i ungefär tjugo timmar. Inte ens det eftersom pappa försökte lära mig köra båt en del av den tiden. Så städade jag också båten väldigt länge. Jag har en liten känsla av att jag aldrig kommer att bli en särskilt duktig kapten, för det första går det helt för snabbt för att det ska kännas som om jag har någon kontroll och för det andra ser jag bara inget. I dag när solen inte sken så såg jag vad som fanns framför mig typ tio meter framåt. Försök nu sedan hitta viken du ska in i. För det andra kommer jag aldrig att klara av att på riktigt läsa ett sjökort och kunna orientera mig efter det, det är bara inte lika lätt som en vanlig karta över en skog.

Min säng i vår sommarstuga är skönare än min hemmasäng. Jag skulle ha kunnat bli där och bo resten av den här veckan. Att börja veckoslutet med att vakna i Hellus källare, fortsätta det på Stafettkarnevalen med otroligt mycket ljud hela dagen, sedan träffa mystiska människor på en tretimmars bussfärd till Kimito och sedan bara göra ingenting resten av det var helt okej. Jag hann inte bli galen på något av det eftersom inget av det varade så länge. 

Helt för mycket spring

Jag har varit på tusen ställen det senaste dygnet, och flera ska det bli. Jag kom just hem från Olympiastadion och ska strax tillbaka till stan för att hoppa på bussen till Kimito... Skolans regler är verkligen underbara när de tvingar mig hem för en halvtimme hur många lappar jag än skulle ha. Kan de aldrig vara lite snälla med sina elever, inte ens när det inte är en vecka till sommarlovet. Om en vecka har jag på riktigt sommarlov, tänk på det!

Orange

Mina naglar är gula, tack vare alla morötter, och jag lovar att jag drömde om orange saker den senaste natten. Soppan var i alla fall otroligt uppskattad av mig, som stod och frös i regnet vid brandbilarna och sedan fick den magiska soppan som botade både hungern och kylan.
Förra året kokades jag levande på Granidagen. Det här året frös jag, alla var omotiverade och trötta, det sprang omkring massor av människor som mest bara störde... Men vi åt popcorn och sockervadd, precis som det hör till en Granidag, och störde lite smått vi också. Att visa brandbilar är aldrig det roligaste jobbet men allt kan väl inte alltid vara roligt.

Morötter

Sexton kilo morötter har vi skalat, hackat, kokat och mixat, tillsammans med fyra av mina kära kårmedlemmar. Samma sak med väldigt många lökar och vitlökat. Vi har rivit ingefära och pressat lime, stekt lök i otroligt mycket smör, smutsat ner ett kök totalt, skalat morötter på golvet, använt ungefär alla skålar och kastruller vi hittade och alla fem har lagat soppa tre timmar i sträck. Resultatet? Tjugofem liter morotssoppa. Som någon annan i morgon ska lyckas sälja, för aldrig i livet att vi gör det efter att ha ansträngt oss tre timmar med att laga den. Fem personer i tre timmar och sexton kilo morötter är väldigt mycket.
En ny erfarenhet har jag, och det var helt skoj. Jag fick bråttom därifrån, för att någon råkade skippa fbkövningarna och lämna sin uppgift åt mig, men fick skjuts genom ösregnet så allt var bra. Det  dåliga var att jag måste lämna min mat som snart skulle komma. Sorgligt, sorgligt, men sedan fick jag smutsa ner hela brandstationens gård med skum och fick både bullar och kaka så allt blev bra igen.

Sommar snart

Det är mindre än två veckor skola kvar. Det är tolv dagar kvar. Elva av dem är skoldagar. Hur fungerar det? Dessutom borde mina nästa två veckor explodera och inte alls gå ihop på gund av allt program. Sista veckorna borde man inte göra något, i alla fall har man inget att göra för alla lärare tycker det är onödigt. Ändå måste vi vara i skolan varje dag, fullt långa dagar, plus lite extra. Det skulle vara helt okej om vi skulle göra något. När vi ändå bara ser på film, äter godis och inte kan sitta stilla för att solen skiner utanför fönstret är det bara meningslöst. Vill någon ge mig sommarlov de här två sista veckorna?
I dag har jag annars köpt sexton kilo morötter. Det är väldigt mycket. Ungefär halva butiksvagnen full. På torsdag tänker min scoutkår sälja soppan, och snäll som jag är lovade jag att laga den tillsammans med några till... Min snällhet är kanske smått onödig, det här betyder bara att jag har tusen extra saker att göra.
Nåjo, men snart är det sommar. Då tänker jag göra precis ingenting i några veckor.

NP's ocensurerade inlägg

Jag har en känsla av att Melina inte vill ha med allt som står i mitt inlägg, men för att det här är en rätt så sanningsenlig berättelse om mitt nouxveckoslut kommer den här. Kom ihåg att läsa Nya Pressuns blogg här, på nyapressun.blogspot.com.

Katti leker häxa alltså fixar sitt bidag till te-tävlingen.

Eurovisionsstudio á la scout.

Lägersäsongen är officiellt inledd, och mina axlar och rygg gör ont. Min kropp var inte riktigt beredd på att måsta gå ut i skogen, bära tungt och sova på hård mark. Ändå är det inget jag ångrar att jag gjorde, det var som de flesta scoutevenemang väldigt bra.

Det var bara sex scouter som fanns på Bemböles busshållplats när jag kom dit. Inte blev de flera heller, jag var redan lite sen. Först när vi var framme vid lägerplatsen dök latmasken Melina upp. På vägen till Haukkalampi, som var väldigt slingrig för att vi skulle få vandra tillräckligt, hade de fyra scouterna och två ledarna hunnit med ett litet rådd. En av uppgifterna var att bygga ett vapen, det byggdes tre pilbågar och en magisk pokestick. Alla kunde användas för att döda myror, de otroligt farliga små djuren. En matkontroll hann vi också med, fast Tobbe hade glömt korven till korvsoppan hemma i kylskåpet blev alla nöjda och glada.

Kvällen och eftermiddagen blev lång, men alla var nöjda och glada efter vandringen. Halvplutonstältet fick vi snabbt upp, och maten lagades också rätt så snabbt. Jag hade med en hängmatta alla låg och latade sig i, vi instiftade den nya traditionen ledarnas te-tävling (regler i slutet av inlägget) och hade ett improviserat lägerbål utan gitarr som mest gick ut på att alla satt i en hög på marken Melina, Katti och jag själv sjöng random sånger ur scoutsångboken. Melinas favoritkapitel är Andliga stunder, bara så ni vet. 

Någon gång på kvällen började det åska och regna lite smått, och knappt hann vi in i tältet innan det smattrade öronbedövande mot tältduken. Vi försökte få en pressu över skortstenshålet eftersom det regnade in så mycket. det lyckades helt bra men allas kläder blev totalt genomblöta. Med alla saker inuti tältet var det inte riktigt så rymligt som vi först hade tänkt oss. Sju personer låter inte som så mycket för ett halvplutonstält. Sju personer plus alla deras saker i totalt kaos är mycket. Väl inne i tältet började pysslandet med Kattis radio, vi ville ju lyssna på Eurovisionen! Ingen orkade ändå längre än till sista bidraget, men vi hade en fin stund när vi alla låg i sovsäckarna och sjöng med i varenda en mening i finlands bidrag. 

Nästa morgon sken solen och alla tittade ut ur tältet som små mullvadar. I alla fall hälften av tältet hade ont i sina axlar. Det får man av liggunderlag, innan man är van. På läger år det hur bra som helst, säsongens första natt är alltid värst. Jag var den enda som vågade gå på ett morgondopp, och blev överraskad av temperaturen i Haukkalampi. Det var faktiskt inte kallt. 

Efter morgonmål och ihoppackning blev det dags att sätta upp föräldrarnas spårning som hade gjorts kvällen innan, och att börja laga ärtsoppa. Jag och Melina satt en timme och var trötta vid parkeringsplatsen, resten kokade ärtsoppa. En hel del vargungar och familjer hade också tagit sig till Noux för avslutningen, och det blev vi så klart glada för. Helt för snart blev det ceremonier och avslutning, och efter det legendariska G-R-A-N-I- ropet blev det dags att åka hem.

Te-tävlingens regler

Te-tävlingen skapades tack vare Melina, som blev sugen på te när det inte fanns något te. Hon började experimentera och det blev till en tävling ledarna emellan, med scouterna som domare.

• Endast ledare får delta.
• Man tävlar ensam.
• Man får använda en trangia, en kniv och naturmaterial, inget annat.
• En domargrupp med minst tre medlemmar (som inte är ledare) bedömer individuellt tävlarnas prestationer, antingen med siffror (1-10) eller bara bäst, mellan och sämst. Sedan räknas det ut vem som fick bäst betyg.
• Vinnaren belönas med massor av kramar.

Lägersäsongen är officiellt inledd

Det är väldigt många timmar sedan jag lämnade Noux, men på något sätt har jag varken gjort något eller inte gjort något sedan dess. Jag har ont i mina axlar tack vare mitt liggis och extrem lägerovana och ska nu börja skriva ett blogginlägg till kårens blogg. Det känns lite som om jag är nästan den enda som någonsin skriver där och den enda som någonsin satsar på det. Det är väl tur att någon i alla fall gör det...

Ut i skogen

Vet ni vart jag just ska? Till Noux, på vår egen kårs vårhajk! Ishockeysemifinal, eurovisionsfinal och Sjundeå cup är för mesar, det är den turistigaste sjön i Noux som gäller. Kom och hälsa på om du inte vill vara lika mainstream som alla andra, du får se riktiga scouter in action.

Orange

Just åt jag en korv. Den var röd, för det var en chorizo som blir röd av all paprika den innhåller. I alla fall så var jag så klumpig att när jag skulle spetsa en bit på min gaffel så föll den ner på mig. Den lyckades få hela mig helt orange. Min skorta, min hand, och mina ben. Jag hade shorts på. Det såg ut som ett misslyckat brun utan sol-experiment när jag hade lite orange fläckar här och var på mina ben.
Om någon undrar varför jag inte tog ett foto var det för att det var helt tillräckligt pinsamt redan som det var och jag snabbt trollade bort alla bevis. Jag förstår inte, jag har aldrig varit personen som klottar och sottar och kladdar ner allt som finns runt omkring mig. Nu plötsligt, de senaste veckorna, har jag gjort det mera än när jag var typ tre år gammal. Jag känner mig som den treåring jag väl innerst inne är.

Hängmatta

I dag fixade jag en ny hängmatta, om någon är intresserad. Jag var och shoppade med Hellu, igen. Det verkar ju som om jag inte gör något annat. Det tog mig nio och en halv månad från att min gamla gick sönder. Jag tyckte otroligt synd om henne som söndrade den, och jag kunde inte vara sur. Jag var bara sur ungefär alla existerande högre makter för att den var sönder, orkade inte fixa det, men nu är jag glad igen. Min älskade hängmatta som hann vara med om väldigt mycket under sina månader vid liv, har återuppstått. Eller kanske klonats till en ny.

Den enda bilden jag hittade en mitt bloggarkiv, från den gamla, kära hängmattan. 

Prickar

I dag var jag i stan med min vän Helena. Hon shoppade som om världen skulle gå under i morgon. I och för sig gör hon alltid det, men ändå. Jag gjorde något väldigt överraskande. Jag köpte en kjol. Jag, som brukar hata att gå i alla kjolar och klänningar som existerar, köpte en kjol. Vad håller på att hända med mig? Kommer jag att förvandlas till den sockersötaste lilla flickan som existerar? Eller köpte jag något som aldrig kommer att komma ut från hyllan längst bak i min garderob?

Riktigt så gullig blev jag ändå inte med en gång. Jag gick efter vår keramiska kniv som hade varit och slipas, och Hellu suckade en stund över mig och mina knivar.
I morgon tänkte jag åka iväg och kolla på seglarskor, för att bli en helt fulländad finlandssvensk måste jag väl äga ett par Docksides. Om jag inte blir för feg och skippar dem med rädsla för att bli en helt för typisk granibo. Jag är lite rädd för det...

Tillbaka

Jag är hemma, efter att sedan onsdag ha varit på mystiska och mindre mystiska ställen. Ett "äntligen" skulle kunna passa in i den första meningen, men nej. Jag har haft det väldigt bra de här fyra dagarna. I Ninnis hus, i en stuga i Geta, i Mariehamn, och på mitt eget sommarställe.
Jag visste inte att jag hade saknat mina åländska vänner så mycket. Jag har också redan halvt glömt bort hur roligt vi hade det, men det är helt bra. Då saknar jag dem inte lika mycket. Det är bra eftersom jag inte kan träffa dem alls ofta.
Jag hade glömt bort det mesta om dem, och kom på det under dagen vi var med dem. Hur otroligt mycket politik de talar om, till exempel. Det är sjukt. De är något år äldre än jag och kan ägna timmar åt att diskutera något väldigt politiskt som jag inte bryr mig alls om. En av dem var på prao i riksdagen, och brydde sig inte om att berätta att han var en vecka i Helsingfors. Jag har ingen aning om varför men har en känsla av att han inte ville missa en minut han hade möjlighet att vara där på plats.
Vi gick omkring i Mariehamn i timmar, och kände oss som pensionärer när vi efter en väldigt lång se precis hela Mariehamn-promenad satte oss ner på en bänk. Jag och Ninni såg precis hela Marihamns shopping på en timme, och skrämde ihjäl Skog med att stå utanför hans hus när han vaknade. Det är jag ganska stolt, men också lite skrämd av, att vi lyckades hitta hans hus utan att egentligen veta var det fanns.
Solen sken, vi gick omkring i på den största gatan i den där väldigt lilla staden och åt glass, och träffade hälften av Ålands befolkning som råkade komma in i caféet var vi satt och åt. Vi satt där i kanske två timmar, och väldigt många personer kom och anslöt sig till vårt sexpersonersgäng. De försvann nog också, blev väl rädda för finlandssvenskarna, men i alla fall. Inte ens här hemma händer det sådant.
Vi bodde i en av de finaste sommarstugorna jag någonsin har varit på. Tänk er en stuga någonstans i den åländska skärgården, med röda klippor vid havet, en otroligt stor rullstensås, havet precis bredvid och mitt ute i ingenstans. Det var fint, kan jag berätta. Jag och Ninni simmade till och med i havet, fast det var iskallt. Skönt efter bastun, men fortfarande kallt. Stugan fanns i Geta, platsen var korna är snyggare än brudarna och det enda bra är att det går bussar därifrån. Det var våra åländska vänners åsikt. Vår var väldigt mycket bättre.
Ungefär det första jag sa till mamma när jag såg henne igår var att kan vi åka tillbaka. Först gillade hon inte idén, men efter en stund blev hon lite mer vänligt inställd. I alla fall är det läger där om några månader, så om inte så länge är vi väl tillbaka på de där röda vägarna, bland alla miljarder äppelträd.

Idag

Har jag skrivit klart mitt slutarbete i historia, som råkade bli nitton sidor långt. Jag har ingen aning hur det blev så. Jag orkade så klart inte läsa igenom det, men jag printade ut det och läste inledningen. Redan i den fanns några fel, men jag hatar att rätta mina egna texter, så jag kommer helt säkert att skjuta upp det till sista minuten. Väldigt snart, alltså. Jag är säker på att min text är full av upprepningar, hur kan den annars vara nitton sidor lång?
En annan sak som jag märkte någon gång tidigare på dagen, i skolan, är att mina byxor har hål. Inte ett litet hål någonstans vid knäet, utan två stora hål just där var jeans oftast går sönder. Mellan benen. Och ett litet vid knäet. Jag orkade inte byta dem fast jag var hemma, och nu är de totalt sönder. Oj då.
Tack och godnatt, jag har ett arbete som väntar på att bli läst.

Kreta

Jo, jag skulle helst ha blivit kvar, men min säng där var äckligt mjuk och man ska ju alltid gå från festen när den är som bäst. Omformulerat till att man alltid ska åka hem när det är som bäst så gjorde jag väl det rätta. Där var nästan trettio grader i luften och minst tjugo i havet, men att sedan komma hem till ett tjugo grader kallare Finland var helt trevligt. Jag började sakna det. 

Chania är Kretas största stad (vad jag vet) och en helt trevlig plats. Jag och pappa yrade in i en marknad, alla dog av hetta på de små gatorna, vi var turister på turistgatorna och ännu värre, om än inte lika mainstream, turister på gatorna var bara grekerna gick. 

Blommorna doftade faktiskt gott om någon undrar.

Fast det var en ganska stor stad var den full med hundar och katter. Som låg och sov mitt på gator, på bilar, i husruiner, under bord...

Gerani var däremot massor mindre och kyrkan var ungefär den största byggnaden. Det fanns inget egentligt centrum, och hela byn var full med apelsinodlingar. Därifrån stal vi den godaste apelsinen jag har ätit i mitt liv. Förbjuden frukt smakar bäst.

En dag hyrde vi en bil och åkte omkring lite på slingriga vägar uppe i bergen. Den här vägen var alltså en av Kretas största vägar.

Det blåste lite.

Vi kom fram till den finaste stranden jag har sett i mitt liv. På platserna efter den kommer alltså Railay beach och några stränder till, en strand någonstans i Koverhar, Hangös stränder, stränderna i norra Danmark och så vidare... Efalonisi heter platsen som alla trodde att var ett överskattat turistmål men visade sig vara en av de vackraste platser som existerar. Dessutom var sanden rosa på vissa ställen.

Här söndrade jag mina fotbotten på vassa stenar. Det enda minuset jag hittade med Efalonisi, till och med bilresan som tog tre timmar var den värd. 

Vår egen strand var gjord av runda, små stenar, men jag klagar inte. Redan egen strand gjorde det perfekt.

Jag måste ta med den här för att jag aldrig har sett mig själv likna en apa mera. Dessutom verkar jag helt för koncentrerad på min milkshake.

Pappa gick till ett fish spa, ingen annan vågade... 

Hejdå Kreta!

Choklad

Jag hittade ett brev i dag. Där stod det att jag inte har fått sommarjobb på Fazer. Jag har inte ansökt, tydligen har mamma gjort det. I alla fall så fanns det en chokladplatta i brevet. Tack för den, Fazer!

Gerani blev Grani

Hemma igen från Kreta och vår lilla och mysiga by Gerani (jag misstänker att mamma valde den på grund av namnet). Där var de fint och varmt och bra, men att komma tillbaka till Finland var ändå inte så farligt. Solen skiner, det finns ingen snö, min säng är mycket skönare här, och jag började sakna alla stackars människor som blev kvar här när vi hoppade på flygplanet och åkte iväg.
I dag har jag inte ens någon skola, utan ska och bevisa mina kunskaper om skogsbruk i någon sorts final för skogstävlingen. Jag har en känsla av att det inte kommer att gå så bra. Jag kände inte för att läsa biologi i går, så jag skippar ett hissaprov för att misslyckas med ett annat. Bra så.