Ministerchallenge

På fredagen var jag och Andreas i Riksdagen på Ungdomsparlamentet. Det var helt roligt och tillsammans med våra nyfunna vänner började vi ett projekt, att få foton tillsammans med så många ministrar som möjligt. Det gick helt okej.

Först hittade vi Paula Risikko (tyvärr hade Andreas och Emilia hittat Anna-Maja Henriksson redan tidigare, men då var jag inte med)

Ville Niinistö hittade vi också bland alla människor.

Först vägrade Andreas vara med på den här bilden, men till slut kom alla med på bilden tillsammans med Päivi Räsänen.

Alla ville tala med Jutta Urpilainen, så den här bilden var inte helt enkel att få.

Eero Heinäluoma är ingen minister, men han fick ändå komma med.

Sist men inte minst, vår egen elevkårshandledare som skippade sin sovmorgon för att komma med.

Scoutlägerlängtan

I dag var jag sjuk, allt kändes hopplöst och onödigt och stressigt, men så snubblade jag över en sida som www.onepanwonders.com. Där finns någon som faktiskt har ansträngt sig och skrivit massor av recept på mat som passar i skogen, som går att ta med sig, som inte väger så mycket, som är enkelt att laga och som går att laga med en kastrull. Tänk att någon faktiskt sätter så mycket energi för att få alla ivriga vandrare att äta god mat!

Allt kändes kanske inte som helt fantatisk mat jag skulle vilja äta efter en lång dag i skogen, men det gav mig definitivt inspiration att lära mig laga riktigt bra mat på trangia. Jag tycker om att laga mat, jag tycker om att vara i skogen, varför inte lära mig att laga god mat i skogen? Jag blev nästan så inspirerad att jag plockade fram trangian och satte igång med det projektet direkt, men kanske det får vänta i alla fall några dagar.

På samma gång fick jag en liten jag saknar scoutläger-känsla, för det finns ändå inget som liknar scoutläger. FBK-läger i all ära, de är bra på sitt sätt, men scoutläger har en speciell scoutlägerkänsla som inte finns på någon annan plats. 123 dagar kvar till Atlantis, Syndalens stränder, smutsiga kompisar i scouthalsdukar, morgondopp och trangiamat.

Fördelar med en espressomaskin

I dag är det måndag, och då brukar alla vara lite trötta och oinspirerade. Jag och Ninni satt därför trött och oinspirerat på golvet i vårt kök och försökte göra ett projekt för vår Wienresa. Vår snälla tyskalärare hade som tur för det första satt mig och Ninni som par och för det andra gett oss temat "Essen und Trinken". Lätt som en Frittatensuppe (österrikisk plättsoppa), bara att precis all information om österrikiska traditionella maträtter finns endast på tyska. Vi kämpade hårt, och efter en stund ropade Ninni att hon hade hittat något gott bland alla plättsoppor och leverbullar. Kaffee Melange hette upptäckten, vilket i princip är en cappucino med kakaopulver, ifall vi förstod rätt. Jag babblade om att vi måste testa, Ninni stirrade oförstående när det kom fram att jag menade nu. Lite oljud senare hade vi faktiskt två Kaffee Melange framför oss, och det var ungefär lika gott som det lät.
Jag har efter en lång stund kommit fram till att vår espressomaskin inte är något att vara sur på, för trots att jag har varit väldigt emot hela maskinen, att jag inte förstått vad den behövs till och att den väcker mig varje veckoslutsmorgon tycker jag om den. Det är snäll och mysig och gör inte alltid som man vill, men när en espresso faktiskt lyckas blir det riktigt bra.
Nu ska hipterjannica forsätta med sina andra hipsterhobbyer, vi hörs om två veckor igen.

Stolta tvåor

I går tillbringade jag fjorton timmar på brandkårstävling, och kom två i Rescue Race för andra gången i mitt liv. Det är det överlägset bästa tävlingen jag någonsin har deltagit i, sjukt rolig, strålande organiserad, lärorik och intressant. Vi hade en väldigt rolig dag, vi yrade med varierande resultat omkring i trakten av Tavastehus i en brandbil med hjälp av några turistkartor och kryptiska tips, men utförde uppgifterna bra och kom till slut andra. På vägen var vi på pansarvagnsmuseum, åkte pansarvagn, lärde ut förstahandssläckning på ett torg, gjorde mynt och köpte saker till hemförrådet. Vi var glada, men lite besvikna över att inte vinna, men på samma gång stolta över att ha kommit andra när resten av södra Finland placerade sig så långt ner. När poängen sedan kom ut i dag märkte vi att vi faktiskt var bäst på uppgifterna, och hade jämna poäng med vinnarna. Tyvärr är det poängen för andan som avgör, men det hindrar mig inte från att vara otroligt stolt över vårt lag. Vi genomförde dessutom hela tävlingen på svenska, och jag är lite förvånad över att det inte påverkade nästan något. Visst kanske det påverkade våra lagandapoäng att ingen förstod vad vi sa, men kanske det var värt det. 

Poängen gjorde ju också att vi började läsa tävlingsstadgarna, hittade ett kryphål i den svenska versionen som man kan tolka som att vi borde ha vunnit, och allt det här avbröt mig i mitt skrivande av elevkårsstadgar. Nu gäller det att skriva dem så att de inte missförstås...

Nu börjar allvaret

I dag deltog jag i en paneldiskussion på Huvudstadsregionens rektorsdagar. Jag och Andreas kände oss väldigt vuxna och tyckte att allvaret började så fort vi hittade lapparna med våra namn på. Klädda i kavaj och skjorta lät vi allas bild av oss från Grankulla bli ännu lite mer stereotyp. Det var förvånansvärt roligt och intressant, god mat och allmänt bättre än en vanlig skoldag. Det är intressant hur jag inte klarar av att stå framför klassen och hålla en femminuterspresentation om en bok utan att nästan dö, eller ha en åsikt om hurdan middag jag vill ha, eller om jag vill gå ut eller inte, men att tala framför alla huvudstadsregionens rektorer och ha massor av åsikter om hur skolan borde vara? Inga problem. 

Efter att jag kom hem någon timme tidigare än jag skulle ha kommit från skolan åkte jag och shoppade. En vit skjorta och en slips. Vart är världen på väg? Till mitt försvar gjorde jag det för att de hör till brandkårens festuniform som jag behöver om några veckor, men ändå. På samma gång blev jag lite för lockad av ett par knähöga lädestövlar, men de fick bli kvar i butiken tills vidare.

Jag lärde mig till och med att knyta slipsen, om ni undrar. Av min mamma. Varför hon kan det är ett mysterium, men jag är i alla fall stolt över att kunna.

En trevlig tisdag

Resultatet av en mycket produktiv finskatimme som handlade om passiv perfekt.

Ifall gårdagen var katastrofal var den här dagen fantastisk, men gårdagen var inte riktigt katastrofal alltså blev den här inte heller fantastisk. Den blev ändå mycket bättre, mest tack vare en presentation som gick helt okej och lite hemlagat jordnötssmör.
Jag är förskräckligt dålig på att hålla presentationer. Jag kan mycket väl sitta och berätta en lång och lärorik historia från min plats hur länge och hur detaljerat som helst, men när någon säger åt mig att förbereda mig och hålla en presentation går det bara dåligt. Jag hatar det, jag gör alltid dåligt ifrån mig och blir sur på mig själv, jag får inte sagt det jag vill och vill inte stå framför klassen en sekund ifall jag har tvingats förbereda mig. I dag var det dags för samhällslära, och för första gången sedan jag började högstadiet är jag någorlunda nöjd med hur det gick. Temat var kyrkans förhållande till staten, ett helt kul och intressant ämne, och jag lyckades få igång en diskussion. Poäng till mig!
Jag kom också på att det går att göra hemlagat jordnötssmör, jag vet att jag har ett intressant liv när det är dagens höjdpunkt, gjorde en sjukt god chicken satay, och efter det åkte vi till Verkkokauppa och köpte en ny telefon. Lite snabbare, lite bättre, lite dyrare och framför allt med en skärm som fungerar är den nya telefonen. Jag är nöjd, men mina vänner började bråka med mig för att jag tydligen inte klarade mig tillräckligt länge utan en smartphone utan köpte en ny direkt. Varför vänta?

En dålig måndag

Jag tycker om måndagar på sitt sätt, jag brukar ha rätt roliga saker att göra då. Men idag var ingen bra dag.

Den började med att pappa väcker mig och säger "vakta Juni" på min sena morgon. Okej, det var bara en halvtimme före min väckarklocka men ändå. Hon vill bara mysa och leka med dockor och att jag ska laga morgonmål, men hur mycket tid som helst har jag inte, så hon blir sur. Perfekt start. Jag går till skolan och kommer ihåg att den bästa mattaläraren någonsin har försvunnit till Italien för resten av året, och börjar räkna ett mystisk och kaotiskt test med en halvbra vikarie. Dagen forsätter genom tråkiga lektioner, jag springer hem och äter, går till konstis och gör lite tråkiga men rätt så tidseffektiva bokstäver, och forsätter till brandstationen för att titta på rökdykartester jag inte för göra. Jag blir sekreterare. Allt är allmänt kaos och mystiskt och oklart, mitt i alltihopa fäller jag min telefon, skärmen går sönder och kort sagt fungerar den inte längre. Det kunde inte bli bättre.

Lite bättre slut fick ändå dagen, jag fick skjuts hem, var hemma för en timme sedan och fick en insändare skriven. Vi hoppas väl på att i morgon blir en bättre dag.