Boken heter Var är Alaska? och är skriven av John Green. Det var det här inlägget av Linda som inspirerade mig att läsa den. När jag sedan en dag fick tråkigt och min vana trogen råkade komma in på bibliotekets hemsidor för att reservera den och märkte att den faktiskt har en lång reservationskö så försvann på något sätt mitt intresse lite. När jag började läsa förväntade jag mig inte så mycket. Så gick det genom halva boken, jag var inställd på att den ändå inte skulle vara bra alltså var den inte. Efter halva, hände det något och hela boken blev tusen gånger bättre och mer fascinerande. Fascinerande är faktiskt ordet jag vill använda. För att på varannan sida är det något som passar in så perfekt att det känns som ett slag i magen. Det är hemskt och skrämmande, och egentligen inte alls så trevligt, men jag har aldrig tidigare läst en bok som gör det på det här sättet. Till exempel har ungefär hälften av de människor jag bryr mig mest om börjat använda ordet kanske som svar för precis allt. Gissa hur jag sedan kända mig när jag läser en sida med så många kansken att till och med de skulle ha blivit imponerade. Många gånger blev jag riktigt sur på författaren, inte kan man göra sådana saker med sin egen berättelse, och svängde argt sida med målet att göra det så otrevligt som möjligt för boken.
För första gången på länge så läste jag tills jag somnade, och första gången jag vaknade på morgonen så svängde jag inte på mig utan tänkte bara att just det, jag har en bok att läsa ut.
Jakten på ett Stort Kanske och massor av tonårsångest, en internatskola och en minst sagt överraskande nedräkning var ändå en bra bok. Kanske inte den bästa någonsin, och ingen så väldigt uppmuntrande bok, men definitivt värd att läsas. I alla fall om man är en liten flicka som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar