På Åland

"Tack för detta brandkårsläger! Har uppnått en militärisk anda med uppställning, vrål av militäriska brandkårsgubbar! "Blicken rakt fram!... Vändning höger om! ... Mot tältet i takt framåt marsch!"  Kristans Instagram har talat.

Kanske det var det bästa lägret jag någonsin har varit på, lägret på Lemböte lägergård någonstans femton kilometer från Mariehamn. Efter-läger-duschen kändes inte alls lika skön som den brukar, min mjuka säng lockade förvånansvärt lite när jag kom hem, mina fingrar kliade inte av längtan att få skriva in mitt blogglösenord eller att få logga in på facebook och kolla vad som händer. I stället kändes det lite ensamt att inte känna lukten av lyspetroleum från vår värmare, att inte sova ovanpå sovsäcken för att det är för hett, att inte väckas klockan sju av den här sången på högsta volym och att inte dricka te med häften socker till morgonmålet. Jag får inte heller springa iväg på utbildning och sitta där och lyssna på västnylänningar som mera retas med varandra än utbildar oss till gruppchefer. Dansbandskanalen.se spelar inte längre som bakgrundsmusik till allt jag gör. Min telefon är laddad och inte ens nära att dö, jag har sovit tillräckligt, allt är ganska bra, men ändå var det bättre igår. Inget roligt kan vara för evigt.

Vår lilla igelkott som bodde vid våra tält har förhoppningvis fått flytta hem igen, och någon dag kommer en lägerdeltagare som gräver en grop att  bli glad när den hittar en cocacolaburk som råkade bli i vår numera igenfyllda vinkällare. Alla från lägret får kanske träffas igen i oktober, om vi lyckas fixa lag till tävlingarna vi ska delta i. Nu kan jag få mat när jag är hungrig och inte när den serveras, och tvingas inte lyssna på någon som skriker "GRUPPCHEFSKURSEN, UPPSTÄLLNING PÅ TVÅMANNALED" en halvtimme före varje lunch. Sedan står man i tvåmannaled tills lunch. Det är ungefär så tråkigt som det låter.

Jag älskar att vara på läger, tycker massor om alla mina vänner där, och att lägret var på Åland gjorde det ännu bättre. Vår egen ungdomsledare undrade om halva vår kår hade vuxit fast i Åland. Just då menade han ålänningarnas tältområde, men ungefär sant är det. Ett extra plus är att de är så dåliga på finska, till och med jag känner mig otroligt bra jämfört med dem. Det är alltid lika roligt att kunna översätta något så simpelt som ett kommando som någon råkade ropa på finska åt dem när de faktiskt inte har någon aning.

Jag kan skriva en roman, men kanske jag bara sammanfattar det med att det var otroligt roligt.