Paus

Ett p-rådd blev inget, ett läger blev avbrutet, min kroppstemperatur var någon grad för varm några timmar för mycket och jag klarade inte av att vara i skogen längre. Speciellt inte att vandra ett dygn med min packning på ryggen. Jag var vargungeledare en stund och hoppade in i en ledares bil som gick till Grankulla. Här sitter jag minst tills i morgon. Sitter och vaktar en lillasyster som ska äta (ni ser att vi tar webcambilder i stället), kraxar för mig själv och läser böcker i väntan på att jag ska börja må bättre.
Att åka iväg på läger sjuk var kanske inte så smart. Jag vet inte riktigt om jag kan räkna det här som ett läger jag har varit på, efter att ha skippat precis allt som kan räknas som jobbigt. Byggandet av lägret, råddet och rivningen. Tillbaka ska jag ännu för att få göra allt roligt där emellan. Jag är säker på att alla älskar mig för det.

Läger nummer två

Jag ligger hemma i en soffa och snorar och hoppas för allt i världen att jag är frisk i morgon. Jag har varit hemma tjugoen timmar, sovit tio, packat om min väska och gått på en femtioårsfest. Om tretton timmar till är planen att jag ska iväg till Borgå och scoutläger. Sängen börjar så småningom ropa på mig, igår var min hjärna lite för mycket kvar på läger för att jag skulle kunna sova ordenligt, men i natt ska det gå.

På Åland

"Tack för detta brandkårsläger! Har uppnått en militärisk anda med uppställning, vrål av militäriska brandkårsgubbar! "Blicken rakt fram!... Vändning höger om! ... Mot tältet i takt framåt marsch!"  Kristans Instagram har talat.

Kanske det var det bästa lägret jag någonsin har varit på, lägret på Lemböte lägergård någonstans femton kilometer från Mariehamn. Efter-läger-duschen kändes inte alls lika skön som den brukar, min mjuka säng lockade förvånansvärt lite när jag kom hem, mina fingrar kliade inte av längtan att få skriva in mitt blogglösenord eller att få logga in på facebook och kolla vad som händer. I stället kändes det lite ensamt att inte känna lukten av lyspetroleum från vår värmare, att inte sova ovanpå sovsäcken för att det är för hett, att inte väckas klockan sju av den här sången på högsta volym och att inte dricka te med häften socker till morgonmålet. Jag får inte heller springa iväg på utbildning och sitta där och lyssna på västnylänningar som mera retas med varandra än utbildar oss till gruppchefer. Dansbandskanalen.se spelar inte längre som bakgrundsmusik till allt jag gör. Min telefon är laddad och inte ens nära att dö, jag har sovit tillräckligt, allt är ganska bra, men ändå var det bättre igår. Inget roligt kan vara för evigt.

Vår lilla igelkott som bodde vid våra tält har förhoppningvis fått flytta hem igen, och någon dag kommer en lägerdeltagare som gräver en grop att  bli glad när den hittar en cocacolaburk som råkade bli i vår numera igenfyllda vinkällare. Alla från lägret får kanske träffas igen i oktober, om vi lyckas fixa lag till tävlingarna vi ska delta i. Nu kan jag få mat när jag är hungrig och inte när den serveras, och tvingas inte lyssna på någon som skriker "GRUPPCHEFSKURSEN, UPPSTÄLLNING PÅ TVÅMANNALED" en halvtimme före varje lunch. Sedan står man i tvåmannaled tills lunch. Det är ungefär så tråkigt som det låter.

Jag älskar att vara på läger, tycker massor om alla mina vänner där, och att lägret var på Åland gjorde det ännu bättre. Vår egen ungdomsledare undrade om halva vår kår hade vuxit fast i Åland. Just då menade han ålänningarnas tältområde, men ungefär sant är det. Ett extra plus är att de är så dåliga på finska, till och med jag känner mig otroligt bra jämfört med dem. Det är alltid lika roligt att kunna översätta något så simpelt som ett kommando som någon råkade ropa på finska åt dem när de faktiskt inte har någon aning.

Jag kan skriva en roman, men kanske jag bara sammanfattar det med att det var otroligt roligt.

Hemma bra, på Åland bäst

Jag hade en otroligt bra vecka på Åland, tillsammans med trehundra andra brandmän. Efter det går det inte att undvika att vara trött och hungrig (men på samma gång otroligt glad), så nu ska jag äta, sova och sedan skriva ett inlägg som kanske gör den senaste veckan av mitt liv någon sorts rättvisa. Väldigt, väldigt bra var det.

Sommarbok #3

Tyvärr lämnade jag Pappan och havet av Tove Jansson i Västanfjärd, så ni får ingen vacker webcambild av mig med en reaktion som passar till boken och själva boken. I början av sommaren läste jag muminböckerna, och den här blev min favorit. Jag låg uppe på vinden i vår sommarstuga, under sjökortet som är uppklistrad i taket där, och läste om muminfamiljen ute på ön med fyren.
Det är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Den är underbar att läsa, berättelsen är ganska trevlig men allt är inte alls bra hela tiden. Oftast är det faktiskt ganska dåligt, men det finns ljuspunkter. Det finns bilder i boken. Det är något som oftast förknippas med barnböcker, men jag tycker om det. Det känns bra att emellanåt få se någon liten bild av Mårran eller en liten båt eller en fyr. Tillsammans med texten gör det att jag har en väldigt bra bild av hela boken, som en film inuti mitt huvud. En film jag ännu kommer ihåg massor av detaljer från, trots att det var några veckor sedan jag läste boken. Så ska det gå med en bra bok. En omsorgsfullt berättad bok med en bra berättelse minns man länge, och det här är kanske den boken som fastnade mest i min hjärna någonsin.

Sommarbok #2

Texmex från grunden av Jonas Cramby är en kokbok. Jag brukar läsa kokböcker för skojs skull, som romaner, men jag förstår att alla inte gör det. Här är en bok som det lönar sig att göra det med. En kokbok som är skriven på ett roligt sätt, om helt otroligt god mat och med bra recept. Det här är antagligen den bästa kokboken jag äger. Min pappas kommentar när han öppnade boken var att "det är ju helt som om du skulle ha skrivit den". Kanske det är därför jag gillar den så mycket.
Jag blev kär i mexikansk mat efter att ha ätit den riktiga versionen några gånger, och det är något helt annat än vad du tror. De tacos och tortillas som finns i varje citymarket, de färdiga gucamolen och kryddblandningar som också finns där, har inget att göra med det riktiga mexikanska köket. Jag gillar butikstacosen, de är mystiskt beroendeframkallande, men det här är något helt annat. Lite tidskrävande, men så ovanligt och oändligt mycket bättre än det mesta jag har lagat hemma. Världens mest inspirerande kokbok är vad det här är.

Linas dåliga webcam

Efter några dagar med mina vänner Lina och Hellu på Linas lande kom jag på att hon hade en dator. Med en jätte-jättedålig kamera. Vi tänkte göra en videoblogg, men det blev för svårt...
Vi har grillat marshmallows och gjort s'mores i Linas bastu, simmat fast det var dåligt väder, ätit picknick på bryggan, fiskat upp en fisk, spelat onödiga spel menade för femåringar och haft det ganska kul. I morgon blir det dags att på något sätt hitta hem med tåg och buss, får se hur det lyckas och hur många gånger jag tappar bort mig på vägen.

Sommarbok #1

Boken heter Var är Alaska? och är skriven av John Green. Det var det här inlägget av Linda som inspirerade mig att läsa den. När jag sedan en dag fick tråkigt och min vana trogen råkade komma in på bibliotekets hemsidor för att reservera den och märkte att den faktiskt har en lång reservationskö så försvann på något sätt mitt intresse lite. När jag började läsa förväntade jag mig inte så mycket. Så gick det genom halva boken, jag var inställd på att den ändå inte skulle vara bra alltså var den inte. Efter halva, hände det något och hela boken blev tusen gånger bättre och mer fascinerande. Fascinerande är faktiskt ordet jag vill använda. För att på varannan sida är det något som passar in så perfekt att det känns som ett slag i magen. Det är hemskt och skrämmande, och egentligen inte alls så trevligt, men jag har aldrig tidigare läst en bok som gör det på det här sättet. Till exempel har ungefär  hälften av de människor jag bryr mig mest om börjat använda ordet kanske som svar för precis allt. Gissa hur jag sedan kända mig när jag läser en sida med så många kansken att till och med de skulle ha blivit imponerade. Många gånger blev jag riktigt sur på författaren, inte kan man göra sådana saker med sin egen berättelse, och svängde argt sida med målet att göra det så otrevligt som möjligt för boken.
För första gången på länge så läste jag tills jag somnade, och första gången jag vaknade på morgonen så svängde jag inte på mig utan tänkte bara att just det, jag har en bok att läsa ut.
Jakten på ett Stort Kanske och massor av tonårsångest, en internatskola och en minst sagt överraskande nedräkning var ändå en bra bok. Kanske inte den bästa någonsin, och ingen så väldigt uppmuntrande bok, men definitivt värd att läsas. I alla fall om man är en liten flicka som jag.

Grattis Ninni

I dag fyller min älskade vän Ninni femton år, och om inte något magiskt har hänt är hon fortfarande precis likadan som på sin fjortonårsfödelsedag. Det är från den bilderna är, från Syndalen, min hängmatta och eftermiddagen när vi inte orkade göra något annat än ligga där och ta foton. Gratulerar Ninni, du är bäst!