Côte d'Azur (och lite Stockholm)

 

Jag tror inte att det är möjligt att vara olycklig på en plats som ser ut här, speciellt inte om man är där tillsammans med fem av sina bästa vänner. Uttråkad och irriterad, visst, det är enkelt att bli, vem blir inte det på en vecka om man tvingas vara tillsammans med andra hela tiden mitt ute i ingenstans, men det var ändå fantastiskt. Man kunde alltid åka iväg på äventyr om det kändes så, vädret var perfekt hela veckan, det fanns glass i frysen och sängarna var bekväma. Kort sagt fanns det inte mycket att klaga på.

Poolen var också ganska kul att spendera tid i, högst antagligen låg vi mera i den än i våra sängar. Det var där dagarna utan program tillbringades, och de lediga eftermiddagarna. Emellanåt blev det enstaka pauser för att äta lunch eller göra  dagens 100 mag-, rygg-, arm- och benmuskler (mina magmuskler förbättrades helt otroligt under veckan där, jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen).

Byn som finns fyra kilometer från huset heter Mons, en kväll åkte vi dit efter pizza och passade på att utforska staden. Där fanns inte hemskt mycket, men där fanns en otrolig utsikt och ett bageri jag och Ninni cyklade till sista morgonen. Det finns inte mycket som slår känslan av att fylla cykelväskorna med varma baguetter och croissanter på morgonen, cykla ner fyra kilometer längs en smal bergsväg i skrämmande hög hastighet och sedan, äntligen, få äta dem.

Egentligen har jag inget emot att spela minigolf, det är ungefär lagom ansträngande, men när jag ska göra det tillsammans med mina vänner som säger att "det är ju ingen idé om jag inte vinner" är det inte alls roligt. Lägg till lite solsting och en temperatur på trettio grader och det är tortyr. Jag tror att jag avslutade exakt ett spel.

Ninni ser lycklig ut, jag och Lina ser distraherade ut. Så kan det går när man ska hoppa.

En dag åkte vi till Nice. Så här såg stranden ut klockan nio på morgonen innan butikerna öppnade. Efter en hel del shopping och vätskebrist, när vi tyckte att det var dags för en simtur några timmar senare var stranden proppfull, stenarna så heta att man inte kunde gå på dem och vattnet förvånansvärt varmt. Vi simmade så länge att vi fick väldigt bråttom till tåget som skulle ta oss till Cannes. Jag visste inte att man kan få skavsår på låren om man går väldigt snabbt med våta jeansshorts, men tydligen är det möjligt.

Ett par andra dagar lekte vi med lera, att dreja är svårt. Det blir inte heller enklare för varje gång, trots att jag har gjort det minst tio gånger. Jag bestämde mig för att under nästa höst lära mig dreja på riktigt, vi får väl hur det går med den saken. Det blev ändå helt fina resultat den här gången, efter väldigt mycket hjälp av en lärare som bara talade franska.

En kväll satt vi helt som vanligt och åt, tills Lina sa att hon hade sett en gigantisk råtta. De gick på råttjakt, Antonia tog med sig den största käppen hon hittade som vapen. Det blev lite oklart vad hon skulle göra med den, slå råttan kanske?

Det fanns en hund utan ägare på gården, den snällaste, största, fluffigaste hunden i världen. Första gången Antonia såg den ropade hon "kolla, en get!". Så klart kunde vi inte släppa det, alltid emellanåt blev han kallad Geten.

Inte så väldigt många kilometer ner för backen fanns ett vattenfall. Redan första dagen gick vi och tittade på det uppifrån, en dag när jag och Ninni inte mera orkade med poolhäng gick vi på äventyr och hittade vägen till den här platsen. Vi gick en väldigt lång väg genom floden, bara för att hitta en stig upp den den stora stigen när vi väl var framme. Det gjorde ändå inte så mycket, vi fick både ett äventyr och en svalkande simtur i det iskalla vattenfallet.

Efter en vecka på Mas du Bois Doré flög vi till Stockholm, gick på One Direction-konsert, sov i världens skönaste sängar och sprang omkring i en kaotisk stad full med tonårsflickor. Jag köpte en dyr men fin väska jag förälskade mig i, vi var väldigt många flickor och stressade mammor som försökte hinna med allt utan att tappa bort oss, men vi hann ändå med båten hem på lördag kväll.

 

På båten blev det ännu några eyeliner-fusk-hennan som vi började med på flyget dagen innan. Jag upptäckte att det är förvånansvärt enkelt att rita mönster som dem, så länge man inte tänker på slutresultatet. Nästa projekt blir väl att göra riktiga hennan, sådana som håller trots att man tvättar händerna.