En
dag blev jag invald i min skolas konventsstyrelse. Jag blev invald som
den sjunde (det var meningen att vi skulle vara sex) medlemmen, en liten
kvotetta som fick komma med för allt allt inte ska dö ut nästa år. Det
spelade ingen roll, jag blev invald och det var allt som räknades. Jag
fick många uppriktiga grattis, några stela leenden av andra uppställda
kandidater som inte kom in och några “oj”. En lyckönskning stack ut ur
mängden. “Grattis till en massa onödigt ansvar”.
Jag gick vidare rätt så förvånad, han är själv ganska aktiv inom
skolpolitiken, men funderade inte så mycket på det just då. Det gjorde
jag däremot medan jag satt hemma och åt middag. Kunde han ha rätt? För
en stund var jag panikslagen. Ganska snabbt insåg jag ändå så inte var
fallet. Visst hade jag tackat ja till en massa ansvar, kanske mera än
vad jag insåg när jag tackade ja till nomineringen, men onödigt? Absolut
inte.
Det
finns en orsak till att jag ställde upp i valet. Jag gjorde det för att
det är min rättighet att göra skolan till en plats jag vill vara på, en
plats där alla trivs. Jag gjorde det för att få min röst hörd, för att
den inte ska försvinna i mängden, för att kunna samla ihop allas röster
och ryta till när något är fel. Jag gjorde det för att jag tycker att
det är oerhört viktigt att alla har det bra och roligt i skolan, och för
att jag faktiskt inte har något emot att sätta min lediga tid på det.
Jag gjorde det för att visa att allt är möjligt så länge man jobbar
tillräckligt intensivt för det. Jag gjorde det för att det skulle kännas
dumt och ignorant att inte ens försöka, jag har ju saker att säga, jag
vill ju sitta i den där styrelsen. Jag vill inte nödvändigtvis ha
ansvaret, men ifall det hänger ihop med resten tar jag det gärna. Lite
ansvar känns som ett lågt pris att betala för att faktiskt kunna göra
någons vardag bättre, varje dag.
Visst
hade jag ett par personliga orsaker också. Jag ville visa att jag, en
liten etta, också kunde. Jag ville visa för mig själv att jag kunde
ställa mig framför hela min nya skola där jag inte känner många och på
trettio sekunder motivera varför de ska välja just mig bland sjutton
andra. För övrigt har styrelsen alltid roligt, klart att jag vill vara
med då.
När
jag satt och funderade på det här insåg jag att jag har otroligt mycket
av det här “onödiga ansvaret”. Många är de kvällar när jag har suttit
och skrivit mejl och läst föredragningslistor, ännu fler är de
veckoslutsmorgnar och vardagskvällar jag har offrat för att gå på möten.
Jag har aldrig ångrat att jag inte stannade hemma och gjorde något
annat i stället. För när man får sin belöning, ett lyckat evenemang, en
ny soffa till den där tomma korridoren eller en artikel i en tidning
känns allt så bra. När någon tackar en känns det ännu bättre. Dessutom
får man otroligt många nya vänner som har liknande intressen, och visst
är det sant som det sägs, aktivister har alltid lite roligare.
