En massa onödigt ansvar

En dag blev jag invald i min skolas konventsstyrelse. Jag blev invald som den sjunde (det var meningen att vi skulle vara sex) medlemmen, en liten kvotetta som fick komma med för allt allt inte ska dö ut nästa år. Det spelade ingen roll, jag blev invald och det var allt som räknades. Jag fick många uppriktiga grattis, några stela leenden av andra uppställda kandidater som inte kom in och några “oj”. En lyckönskning stack ut ur mängden. “Grattis till en massa onödigt ansvar”. Jag gick vidare rätt så förvånad, han är själv ganska aktiv inom skolpolitiken, men funderade inte så mycket på det just då. Det gjorde jag däremot medan jag satt hemma och åt middag. Kunde han ha rätt? För en stund var jag panikslagen. Ganska snabbt insåg jag ändå så inte var fallet. Visst hade jag tackat ja till en massa ansvar, kanske mera än vad jag insåg när jag tackade ja till nomineringen, men onödigt? Absolut inte.

Det finns en orsak till att jag ställde upp i valet. Jag gjorde det för att det är min rättighet att göra skolan till en plats jag vill vara på, en plats där alla trivs. Jag gjorde det för att få min röst hörd, för att den inte ska försvinna i mängden, för att kunna samla ihop allas röster och ryta till när något är fel. Jag gjorde det för att jag tycker att det är oerhört viktigt att alla har det bra och roligt i skolan, och för att jag faktiskt inte har något emot att sätta min lediga tid på det. Jag gjorde det för att visa att allt är möjligt så länge man jobbar tillräckligt intensivt för det. Jag gjorde det för att det skulle kännas dumt och ignorant att inte ens försöka, jag har ju saker att säga, jag vill ju sitta i den där styrelsen. Jag vill inte nödvändigtvis ha ansvaret, men ifall det hänger ihop med resten tar jag det gärna. Lite ansvar känns som ett lågt pris att betala för att faktiskt kunna göra någons vardag bättre, varje dag.

Visst hade jag ett par personliga orsaker också. Jag ville visa att jag, en liten etta, också kunde. Jag ville visa för mig själv att jag kunde ställa mig framför hela min nya skola där jag inte känner många och på trettio sekunder motivera varför de ska välja just mig bland sjutton andra. För övrigt har styrelsen alltid roligt, klart att jag vill vara med då.

När jag satt och funderade på det här insåg jag att jag har otroligt mycket av det här “onödiga ansvaret”. Många är de kvällar när jag har suttit och skrivit mejl och läst föredragningslistor, ännu fler är de veckoslutsmorgnar och vardagskvällar jag har offrat för att gå på möten. Jag har aldrig ångrat att jag inte stannade hemma och gjorde något annat i stället. För när man får sin belöning, ett lyckat evenemang, en ny soffa till den där tomma korridoren eller en artikel i en tidning känns allt så bra. När någon tackar en känns det ännu bättre. Dessutom får man otroligt många nya vänner som har liknande intressen, och visst är det sant som det sägs, aktivister har alltid lite roligare.

Sommarklichéer

I går åkte vi ut med båten och kokade både potatis och kaffe på trangia. Klipporna var så varma att man brände sig, jag halkade i på en ofrivillig simtur (men det gjorde inte så mycket) och brände mig i solen. 

Min solbränna har vita pauser tack vare mina seglarskor och min flytväst. Jag känner mig rätt så finlandssvensk, men trots det har jag inte fått dem i en segelbåt utan i vår egen fula (men ändå rätt så gulliga) motorbåt. 

På vinden där vi sover är det stekhett, det finns gott om smultron i skogen, runt äppelträdet hänger tre hängmattor som så gott som alltid är upptagna när vi är hemma, mitt hår har ljusnat ganska många nyanser och brunnen har nästan sinat. En dag cyklade jag och Carolina allt som allt 20 km för att få simma och äta en glass, bara för att igen på kvällen åka bil till en annan strand eftersom vi höll på att överhettas igen.

Nu blir det vattenmelon- och avokadosallad till lunch innan vårt minst sagt intensiva program fortsätter. Jag tvivlar allvarligt på att någon annan är jag i den här familjen kan vara utan något mycket välplanerat att göra längre än ett par timmar i sträck. 

Vesipelastus

Jag var på läger i Björneborg tillsammans med 2800 andra under veckan som gick. Det var ett storläger med brandkårsungdomar från hela Finland, plus några från Tyskland, Sverige och Ryssland. Det var väldigt annorlunda än våra små, trehundrapersoners finlandssvenska fbk-läger, men det var jättebra på många olika sätt. Jag gick en kurs i ytlivräddning, så gott som helt på finska. Alla kurskokmpisar talade finska och då hade jag inte heller något annat val än att göra det. Till skillnad från på ett par andra kurser (där suomenruotsalaiset = vitun homot) tyckte alla att svenska var ett roligt språk och försökte alltid emellanåt, med varierande resultat, tala svenska. I slutet av kusen skrev Sami från Uleåborg sin instagram-beskrivning på svenska och Markus som ville förbättra sin svenska kom och tackade mig för att jag hade övat svenska med honom. Jag hade fantastiska kurskompisar, vi hade väldigt roligt och lärde oss massor om vattenräddning. Jag simmade flera timmar än jag sov per dygn (vilket inte kan ha varit hälsosamt), hade så gott som ingen fritid och glömde bort hur man talade precis alla språk jag kan eftersom jag hela tiden växlade mellan svenska, finska, engelska och till och med tyska emellanåt. Det fanns munkar för femtio cent i kiosken och jag köpte ett par stövlar för 200€ mindre än vad de kostade från början. Jag insåg också för kanske tionde gången att vår egen fbk hör till de bästa, och att våra övningar nästan alltid är lärorika, roliga och välplanerade. Det var ett annorlunda och ganska fysiskt ansträngande läger, men kanske ändå det bästa fbk-lägret jag har varit på.

Efter en tolvtimmarsnatt ensam hemma sitter jag nu i ett tåg på väg till Hangö, för att äntligen kunna fara till lande och pausa där innan det blir dags att fara först till Syndalen och sedan till Tyskland. Over and out, nu tar jag sommarlov!

Artsy

Visst var det fint i Frankrike, trots att den bästa sysselsättningen ibland var att dekorera min mage. Hemma är det också bra, jag har hittat på massor av saker bara för att inte städa mitt rum. Mest lagat mat, men också tagit emot min gymnasieplats och suttit i mitt kök tillsammans med några kompisar som inte var med på resan. Just nu sitter jag och funderar på hur jag ska få tag i scoutprogrammet (för länken på Fisscs hemsida fungerar inte, det var dagens mest irriterade stund när jag märkte det) och på hur en sleepover i vårt vardagsrum tillsammans med vårt framtida tävlingslag ska ordna sig. Efter em hel del fixande lyckades jag och Ninni ordna ett lag till den ungefär mest legendariska scouttävlingen någonsin, enda problemet är att vi inte känner dem och att de bor i Åbo. Vi hoppas kunna lära känna dem nästa vecka, tyvärr kvarstår problemet att de bor i Åbo och att vi alla har massor av sommarprogram. Vi får väl se hur det går med den saken, alla problem löser sig säkert av sig själv på en sommarlovsvecka.

Côte d'Azur (och lite Stockholm)

 

Jag tror inte att det är möjligt att vara olycklig på en plats som ser ut här, speciellt inte om man är där tillsammans med fem av sina bästa vänner. Uttråkad och irriterad, visst, det är enkelt att bli, vem blir inte det på en vecka om man tvingas vara tillsammans med andra hela tiden mitt ute i ingenstans, men det var ändå fantastiskt. Man kunde alltid åka iväg på äventyr om det kändes så, vädret var perfekt hela veckan, det fanns glass i frysen och sängarna var bekväma. Kort sagt fanns det inte mycket att klaga på.

Poolen var också ganska kul att spendera tid i, högst antagligen låg vi mera i den än i våra sängar. Det var där dagarna utan program tillbringades, och de lediga eftermiddagarna. Emellanåt blev det enstaka pauser för att äta lunch eller göra  dagens 100 mag-, rygg-, arm- och benmuskler (mina magmuskler förbättrades helt otroligt under veckan där, jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen).

Byn som finns fyra kilometer från huset heter Mons, en kväll åkte vi dit efter pizza och passade på att utforska staden. Där fanns inte hemskt mycket, men där fanns en otrolig utsikt och ett bageri jag och Ninni cyklade till sista morgonen. Det finns inte mycket som slår känslan av att fylla cykelväskorna med varma baguetter och croissanter på morgonen, cykla ner fyra kilometer längs en smal bergsväg i skrämmande hög hastighet och sedan, äntligen, få äta dem.

Egentligen har jag inget emot att spela minigolf, det är ungefär lagom ansträngande, men när jag ska göra det tillsammans med mina vänner som säger att "det är ju ingen idé om jag inte vinner" är det inte alls roligt. Lägg till lite solsting och en temperatur på trettio grader och det är tortyr. Jag tror att jag avslutade exakt ett spel.

Ninni ser lycklig ut, jag och Lina ser distraherade ut. Så kan det går när man ska hoppa.

En dag åkte vi till Nice. Så här såg stranden ut klockan nio på morgonen innan butikerna öppnade. Efter en hel del shopping och vätskebrist, när vi tyckte att det var dags för en simtur några timmar senare var stranden proppfull, stenarna så heta att man inte kunde gå på dem och vattnet förvånansvärt varmt. Vi simmade så länge att vi fick väldigt bråttom till tåget som skulle ta oss till Cannes. Jag visste inte att man kan få skavsår på låren om man går väldigt snabbt med våta jeansshorts, men tydligen är det möjligt.

Ett par andra dagar lekte vi med lera, att dreja är svårt. Det blir inte heller enklare för varje gång, trots att jag har gjort det minst tio gånger. Jag bestämde mig för att under nästa höst lära mig dreja på riktigt, vi får väl hur det går med den saken. Det blev ändå helt fina resultat den här gången, efter väldigt mycket hjälp av en lärare som bara talade franska.

En kväll satt vi helt som vanligt och åt, tills Lina sa att hon hade sett en gigantisk råtta. De gick på råttjakt, Antonia tog med sig den största käppen hon hittade som vapen. Det blev lite oklart vad hon skulle göra med den, slå råttan kanske?

Det fanns en hund utan ägare på gården, den snällaste, största, fluffigaste hunden i världen. Första gången Antonia såg den ropade hon "kolla, en get!". Så klart kunde vi inte släppa det, alltid emellanåt blev han kallad Geten.

Inte så väldigt många kilometer ner för backen fanns ett vattenfall. Redan första dagen gick vi och tittade på det uppifrån, en dag när jag och Ninni inte mera orkade med poolhäng gick vi på äventyr och hittade vägen till den här platsen. Vi gick en väldigt lång väg genom floden, bara för att hitta en stig upp den den stora stigen när vi väl var framme. Det gjorde ändå inte så mycket, vi fick både ett äventyr och en svalkande simtur i det iskalla vattenfallet.

Efter en vecka på Mas du Bois Doré flög vi till Stockholm, gick på One Direction-konsert, sov i världens skönaste sängar och sprang omkring i en kaotisk stad full med tonårsflickor. Jag köpte en dyr men fin väska jag förälskade mig i, vi var väldigt många flickor och stressade mammor som försökte hinna med allt utan att tappa bort oss, men vi hann ändå med båten hem på lördag kväll.

 

På båten blev det ännu några eyeliner-fusk-hennan som vi började med på flyget dagen innan. Jag upptäckte att det är förvånansvärt enkelt att rita mönster som dem, så länge man inte tänker på slutresultatet. Nästa projekt blir väl att göra riktiga hennan, sådana som håller trots att man tvättar händerna.

Le Mas du Bois Doré

Vi har det helt underbart på en plats som definitivt tävlar om att vara den vackraste plats jag någonsin har besökt. Jag och mitt fantastiska flickgäng befinner oss på en gård i södra Frankrike, har barit här ett par dagar och ska vara här en vecka till. Vädret är otroligt bra, här finns en pool som är sällsynt varm, vi har ett eget mysigt hus och här händer absolut ingenting tråkigt. Nackdelen med det är väl att ingen städar om ingen annan blir arg först, alla blir emellanåt smått irriterade på varandra just därför, och ungefär hälften av oss kan konsten att antingen verkligen göra ingenting, resten ska hela tiden göra något, men helst inget jobbigare än leka i poolen och äta glass. Jag skulle älska att antingen ligga helt stilla i solen eller gå på äventyr i skogen, men med fem andra människor måste jag väl kompromissa och emellanåt också spela minigolf trots att jag inte egentligen gillar det när det absolut måste vara en tävling.

Antonia och Ninni kom på den strålande idén att vi alla ska se hur mycket vi kan förbättra våra muskler på en vecka,  kort sagt kommer mina magmuskler att värka i morgon. I morgon ska vi dessutom ut på äventyr och åka flottar i en flod. I dag tjuvstartade vi lite och äventyrade i samma flod ppå egen hand, utan flottar. Jag och Lina hoppade omkring på våta stenar i strömmande vatten medan resten stod på stranden och filmade "ifall vi skulle falla". Vi föll inte, vad alla än tror är min balans inte så dålig. Vi gick också både till ett vattenfall och en utkiksplats, båda otroligt vackra och lite skrämmande. Utkiksplatsen fanns ovanför ett väldigt, väldigt högt stup, så kanske det inte är så konstigt...

Vi har också gått på marknad, utforskat mystiska akvedukter, sett en orm bli påkörd och fiskat upp en annan orm ur poolen, nästan sett ett vildsvin, spelat volleyboll i poolen, förvånat märkt hur fort fransmännen kör på de slingriga och smala bergsvägarna, ätit varma chokladcroissanter till morgonmål och haft väldigt roligt. Om veckan fortsätter så här tvekar jag inte på att det kommer att bli en av de bästa veckorna någonsin.

Med blicken mot framtiden

Jag gick ut grundskolan. Jag fick två stipendier och ett högt medeltal. Trots att jag var livrädd höll jag ett tal framför hela skolan med föräldrar. Det mesta känns mystiskt, så i stället får ni läsa talet som jag vet att mina vänner inte orkade lyssna på, och som varken är speciellt eller var väldigt speciellt framfört, men ändå är fullständigt sant. 

"Bästa elever, föräldrar och lärare. Jag heter Jannica och har under året som gått fungerat som ordförande i elevkårsstyrelsen. 

Att vara i den här skolan, i klass 9B, och i elevkårsstyrelsen har inte alltid varit så enkelt. Jag har ändå fått minnen jag aldrig skulle byta bort och lärt mig otroligt mycket. Högstadiet är en tid där väldigt mycket ändras och utvecklas hos eleverna, och skolan har trots allt en stor roll i deras liv. Därför skulle jag önska att högstadietiden skulle vara så trevlig som möjligt för alla elever, och det finns inget bättre sätt att göra det på än att eleverna själva får bestämma hur deras högstadium och tiden i det ska se ut. Det finns bara ett sätt att göra det, det är att fundera, tala, klaga, förbättra och ta tag i saker själv. Därför önskar jag att atmosfären i skolan skulle bli ännu öppnare, att ingen skulle vara rädd för att säga sin åsikt. Att eleverna faktiskt skulle inse att de har rättigheter och möjligheter, och utnyttja dem till sin fulla potential så att tiden i skolan blir trevligare för alla inblandade. 

Skolan ska vara roligt och undervisningen ska vara bra, och det är elevkårsstyrelsens jobb att se till att det blir så. Under året som gick gjorde vi massor för det, och känslan när lärarna och rektorn faktiskt började fråga vad vi tycker om olika saker var oslagbar. Vi hade lyckats med att bygga upp en relativt välfungerande styrelse efter en paus på många år! Jag blir lika stolt varje gång någon påpekar hur trevligt det är att vi igen har en aktiv styrelse, jag är alltid lika glad när vi har styrelsemöte och lyckas bestämma något, och ännu gladare blir jag när resultaten syns i skolan. 

Den absolut största lärdomen jag tar med mig från högstadiet är att det faktiskt går att påverka det mesta, så länge man anstränger sig lite. Jag vet inte hur många timmar jag har varit i skolan utanför skoltid eftersom det helt enkelt var något som måste fixas, men det gör inget, eftersom jag har gjort något bättre. På samma gång har vi i styrelsen haft riktigt roligt tillsammans. Vi har fått fina resultat, bland annat har vi sett elevcaféet långsamt växa fram under det senaste året, vi har invigt det tillsammans med biskopen, vi har ätit kex, vi har gått på lärarmöten och vi har framför allt alltid sagt vår åsikt när något har varit dåligt, eller bra. Vi har planerat och genomfört en självständighetsfest för niorna. Vi fortsatte på traditionen från förra året och ordnade vi ett val i början av maj, där alla skolans elever fick rösta på den lärare som var mest motiverande och bra på sitt jobb. Tanken var att eftersom lärarna alltid ger stipendier till eleverna så måste väl elevkåren också få ge något till en lärare som har utmärkt sig på ett speciellt sätt. 

... (vinnaren av valet presenterades)

Jag vill ännu tacka årets styrelse, alltså Annina, Ninni, Andreas, Ossian, Krista, Isabella, Carolina och Amanda. Ni har varit fantastiska! Jag önskar er alla en riktigt bra sommar."

Oslo

I stället för att bli kvar i Finland och fira vappen på något kaotiskt sätt hoppade jag på ett flyg till Oslo tillsammans med pappa. Där var iskallt, men solen sken och när man väl hittade en vindstilla plats på Aker Brygge var det hur fint som helst. Vi hittade alla möjliga spännande ställen i Grünerløkka, en stadsdel som definitivt är värd ett besök, där vi också bodde. Vi åt en picknick i Vigelandsparken, som också är värd ett besök trots att det är lite lång väg att gå. 

Att klättra upp på operahuset kändes också som något vi måste göra, där var det så ljust att man fick ont i ögonen men ändå ganska tufft. 

Vi hann göra mycket mera, som att nästan av misstag se ett första maj-tåg, råka snubbla över Venstrealliansens första maj-fest, gå några kilometer för mycket och sova några timmar mera än jag trodde, tappa bort oss halvt och upptäcka att vi var vid slottet, gå upp i Akershus fästning som var tuff på det sättet medeltida slott är och köpa bakpulver som nästan fastnade i säkerhetskontrollen. 

Snäll som jag är lovade jag också att laga en mexikansk lunch till mina kompisar, så nu är det bara att snabbt sätta på mig strumpor och gå och ta fram min cykel ur vinterförrådet för att vi ska få någon lunch innandet blir mörkt. 

Hälsningar från hipsterpatadiset

Hipsterparadiset heter egentligen Grünerløkka och är en stadsdel i Oslo. Varje gång man går runt ett hörn upplever man en ny nivå av saker som desperat försöker att inte bara mainstream, och det tar aldrig  slut. Oslo är annars också en rätt så trevlig stad, jag och pappa landade här klockan 07.45 i morse och har redan gjort massor. Bland annat är både operahuset bestiget och sjöfartsmuséet besökt, i morgon blir det första maj-picknick i Vigelandsparken. 

Dagens stunder

Dagens hipsterstund: jag och pappa funderade vad vi borde göra på lande. Efter en stund blev svaret att måla om rummet utanför bastun, med egenlagad linoljefärg. Bara att beställa pigment!

Dagens godaste stund: en falafelmiddag på Fafa's. Snart blir jag vegetarian på riktigt. Det finns få saker jag tycker lika mycket om som falafel. 

Dagens bästa för samhället-stund: några timmars brandbilsvisande för frågvisa lågstadiebarn. Ninni påstod att hon lärde sig mera på de timmarna än på de senaste tre åren eftersom hon faktiskt tänkte, och helt fel har hon inte. När man måste svara på massor av frågor måste man fundera på varför det är så och då ser man logiken. Kanske.

Dagens jag kan göra vad som helst-stund: vi laddade ner en font för att använda i vår film, nästan helt utan att googla. Det är lite pinsamt att erkänna att jag inte visste hur enkelt det var. Vi upptäckte dessutom att vår nästan-legendariska film inte har någon story som håller, men nog massor av nyskapande filmvinklar. Vi kan väl kalla den konstnärlig eller något?

(går)dagens nästan pinsamt nördiga och scoutiga stund: animatedknots.com. På tisdagkvällen handlade fbk-övningen om höga höjder, han som höll övningen var ordentligt insatt och ganska ivrig och råkade nämna att det finns en sådan hemsida. Andreas kommenterade det med "jag tror du rör dig på fel delar av internet", men igår behövde jag kolla upp en knop och hittade mig själv där... Strålande sätt att lära sig knopar i alla fall, om man skulle behöva det.

Uppdatering om Jannicas liv

Ifall någon har missat det bloggar jag också på Atlantis blogg, atlantis2014.tumblr.com. Jag  skrev för en stund sedan ett inlägg om skor, något ni kanske vet att jag har en hel del att säga om. Tyvärr tog jag det inte till sin spets och skrev en novell om hur man ska sköta om sina skor, kanske nästa gång?

Andra mystiska saker jag håller på med är äter kikärter, de är faktiskt rätt så otroliga. Alternativen är oändliga, hummus och falafel är bara två av de hundratals alternativ som finns. De är goda, hälsosamma, enkla att laga, mångsidiga och lite hipster. De ska så klart blötläggas och kokas helt från grunden, burkärterna har ingen själ och ska brinna i helvetet. Det bästa jag hittade på med dem under påsklovet var att rosta dem. Blanda de överblivna ärterna med lite salt och olivolja, och sätt in dem i ugnen (200° i en halvtimme), och du har de mest fantastiska krispiga ärterna du någonsin har smakat på.

Wien 2014

Allt började i ett flygplan, så klart. Nästan två år av skämtsamt tyskaläsande skulle till slut testas, på en resa till Wien av alla platser. Vi klagade inte direkt. Redan då visste vi att det skulle bli något speciellt.

 

 

 

Efter en stund kom vi fram till hostellet (Schlossherberge, ifall någon är intresserad, det var för övrigt otroligt bra för att vara et hostel). Där var varmt, solen sken, men Peik var cool med sina solglasögon. Det var bara att dra på sig shortsen och springa ut i solen så snabbt det bara gick.

Utsikten såg ut så här, men bilden gör den inte på något sätt rättvisa. Man såg ut över hela Wien, staden bredde ut sig till både vänster och höger. Det roligaste med det var att när man såg en speciell byggnad inne i staden visste man exakt var den fanns och hur den såg ut uppifrån kullen. När vi sedan på den sista dagen åkte pariserhjulet på Pratern såg vi bara det som vi hade tittat på hela veckan från en annan vinkel. Det var ungefär lika mäktigt och otroligt från båda platserna, inte minst utsikten från kullen på natten.

En annan helt kul detalj var Lamborghinina som stod parkerade vid det riktiga slottet, slottet vars bakgård vi bodde på. Där var någon sorts Lamborghini-meeting, och en kväll när vi kom hem stod det plötsligt nästan 50 bilar i regnbågens alla färger på gården. Jag tror inte jag någonsin har sett killarna från min tyskaklass så ivriga och lyckliga som då, mitt i den österrikiska, regniga natten.

Vi kollade på sevärdheter också! Guiderna talade tyska och talade snabbt, men bra gick det ändå. Vi kanske förstod några ord. Jag har tyvärr ingen aning om vad det här är för plats, jag vet bara att det fanns två precis likadana byggnader mittemot varandra och att de antagligen har någon stor historisk betydelse och att jag borde veta vad de är.

"Varför gör flickor alltid sådär?" "När hann ni med det? Jag ville komma med!"

Vi var på Tiergarten. Där fanns flodhästar, pingviner, tigrar, lejon och miljarder andra djur som inte finns på Högholmen. Jag har nu en sak mindre på listan över saker jag ska göra innan jag dör, och det är att se en jättepanda.

Vår guide var inte direkt världens skickligaste fotograf, men här är i alla fall alla som var med framför das Parlament. Det var också en rätt mäktigt byggnad, på något sätt lyckades de flesta byggnaderna i Wien vara otroligt stora och respektingivande.

Allt var inte bara skratt och choklad, vi hade lektioner också. De var nog egentligen roliga, och vi tvingades faktiskt tala tyska eftersom våra lärare talade bara tyska. Om inte annat lärde jag mig lite om österrikisk påsk och cafékulturen i Wien. Cafékulturen i Wien är fantastisk, jag skulle kunna flytta dit bara för att få gå på café hela tiden. Där är det liksom helt okej att sitta på ett café och bara prata och mysa hela dagen, och caféerna är mera som vardagsrum än som kaffeautomater.

Schönbrunn var också stort. Solen sken, gräset var grönt, vi var trötta och pratiga, men när vi gick runt ett hörn blev alla helt knäpptysta. Jag trodde faktiskt inte att en plats kunde se ut som mycket som ett foto, eller helt enkelt kännas så overkligt.

I någon park hittade vi också ihåliga buskar med ett hål, och måste såklart undersöka det. I vissa av buskarna fanns det sovsäckar, i andra bara skräp och andra äckliga saker. Oberoende var de ganska roliga.

Wien var trevligt, och jag har en känsla av att det skulle ha varit det också utan att väldigt många av mina bästa vänner skulle ha varit med. Staden var vacker, där fanns tuffa katakomber som hälften av gänget tyckte var extremt obehagliga, maten var billig (och oftast också god), det kändes som en storstad trots att den är ganska liten, shoppingen var överraskande bra, programmet var roligt, sällskapet var ännu bättre, det var helt enkelt de bästa fyra skoldagarna jag någonsin har upplevt. Jag lärde mig lite bättre tyska och fick det bevisat att jag faktiskt har lärt mig något på de här två åren, trots att det inte har känts så. 

Dessutom fick vi några viktiga, om än inte så långa, scener filmade till vår mediafilm. Den kommer att bli legendarisk.

Två veckor på ett blogginlägg

Jag var i Wien med tyskagruppen, det var otroligt roligt och vi kanske till och med lärde oss lite tyska. 

Från flygfältet åkte jag sedan direkt till Borgå och ERIK, där jag lyckades bli invald i FSS styrelse. Det kommer att bli ett roligt år!

Efter det var det en riktigt kort skolvecka med massor av saker att göra, och på torsdagen åkte vi till lande. Efter ett par veckor med lite för mycket att göra och lite för mycket sömn var det ganska skönt att komma till en plats där det är helt tyst, där det är kolmörkt på natten, där det tar en halvtimme att koka upp pastavatten och det helt enkelt inte är så bråttom. På lördag åkte dessutom alla utom jag, pappa och Ågren iväg till Grekland, så här blev ännu tystare. Efter ett par båtutflykter i strålande solsken men iskall blåst har jag bränt min näsa och är mer än glad över att jag valde att inte åka med till Kreta (till exakt samma ställe vi var på förra året).  Så småningom kanske min pasta till och med blir klar och jag kan gå ut i solskenet och äta den. 

Ministerchallenge

På fredagen var jag och Andreas i Riksdagen på Ungdomsparlamentet. Det var helt roligt och tillsammans med våra nyfunna vänner började vi ett projekt, att få foton tillsammans med så många ministrar som möjligt. Det gick helt okej.

Först hittade vi Paula Risikko (tyvärr hade Andreas och Emilia hittat Anna-Maja Henriksson redan tidigare, men då var jag inte med)

Ville Niinistö hittade vi också bland alla människor.

Först vägrade Andreas vara med på den här bilden, men till slut kom alla med på bilden tillsammans med Päivi Räsänen.

Alla ville tala med Jutta Urpilainen, så den här bilden var inte helt enkel att få.

Eero Heinäluoma är ingen minister, men han fick ändå komma med.

Sist men inte minst, vår egen elevkårshandledare som skippade sin sovmorgon för att komma med.