Paus

Ett p-rådd blev inget, ett läger blev avbrutet, min kroppstemperatur var någon grad för varm några timmar för mycket och jag klarade inte av att vara i skogen längre. Speciellt inte att vandra ett dygn med min packning på ryggen. Jag var vargungeledare en stund och hoppade in i en ledares bil som gick till Grankulla. Här sitter jag minst tills i morgon. Sitter och vaktar en lillasyster som ska äta (ni ser att vi tar webcambilder i stället), kraxar för mig själv och läser böcker i väntan på att jag ska börja må bättre.
Att åka iväg på läger sjuk var kanske inte så smart. Jag vet inte riktigt om jag kan räkna det här som ett läger jag har varit på, efter att ha skippat precis allt som kan räknas som jobbigt. Byggandet av lägret, råddet och rivningen. Tillbaka ska jag ännu för att få göra allt roligt där emellan. Jag är säker på att alla älskar mig för det.

Läger nummer två

Jag ligger hemma i en soffa och snorar och hoppas för allt i världen att jag är frisk i morgon. Jag har varit hemma tjugoen timmar, sovit tio, packat om min väska och gått på en femtioårsfest. Om tretton timmar till är planen att jag ska iväg till Borgå och scoutläger. Sängen börjar så småningom ropa på mig, igår var min hjärna lite för mycket kvar på läger för att jag skulle kunna sova ordenligt, men i natt ska det gå.

På Åland

"Tack för detta brandkårsläger! Har uppnått en militärisk anda med uppställning, vrål av militäriska brandkårsgubbar! "Blicken rakt fram!... Vändning höger om! ... Mot tältet i takt framåt marsch!"  Kristans Instagram har talat.

Kanske det var det bästa lägret jag någonsin har varit på, lägret på Lemböte lägergård någonstans femton kilometer från Mariehamn. Efter-läger-duschen kändes inte alls lika skön som den brukar, min mjuka säng lockade förvånansvärt lite när jag kom hem, mina fingrar kliade inte av längtan att få skriva in mitt blogglösenord eller att få logga in på facebook och kolla vad som händer. I stället kändes det lite ensamt att inte känna lukten av lyspetroleum från vår värmare, att inte sova ovanpå sovsäcken för att det är för hett, att inte väckas klockan sju av den här sången på högsta volym och att inte dricka te med häften socker till morgonmålet. Jag får inte heller springa iväg på utbildning och sitta där och lyssna på västnylänningar som mera retas med varandra än utbildar oss till gruppchefer. Dansbandskanalen.se spelar inte längre som bakgrundsmusik till allt jag gör. Min telefon är laddad och inte ens nära att dö, jag har sovit tillräckligt, allt är ganska bra, men ändå var det bättre igår. Inget roligt kan vara för evigt.

Vår lilla igelkott som bodde vid våra tält har förhoppningvis fått flytta hem igen, och någon dag kommer en lägerdeltagare som gräver en grop att  bli glad när den hittar en cocacolaburk som råkade bli i vår numera igenfyllda vinkällare. Alla från lägret får kanske träffas igen i oktober, om vi lyckas fixa lag till tävlingarna vi ska delta i. Nu kan jag få mat när jag är hungrig och inte när den serveras, och tvingas inte lyssna på någon som skriker "GRUPPCHEFSKURSEN, UPPSTÄLLNING PÅ TVÅMANNALED" en halvtimme före varje lunch. Sedan står man i tvåmannaled tills lunch. Det är ungefär så tråkigt som det låter.

Jag älskar att vara på läger, tycker massor om alla mina vänner där, och att lägret var på Åland gjorde det ännu bättre. Vår egen ungdomsledare undrade om halva vår kår hade vuxit fast i Åland. Just då menade han ålänningarnas tältområde, men ungefär sant är det. Ett extra plus är att de är så dåliga på finska, till och med jag känner mig otroligt bra jämfört med dem. Det är alltid lika roligt att kunna översätta något så simpelt som ett kommando som någon råkade ropa på finska åt dem när de faktiskt inte har någon aning.

Jag kan skriva en roman, men kanske jag bara sammanfattar det med att det var otroligt roligt.

Hemma bra, på Åland bäst

Jag hade en otroligt bra vecka på Åland, tillsammans med trehundra andra brandmän. Efter det går det inte att undvika att vara trött och hungrig (men på samma gång otroligt glad), så nu ska jag äta, sova och sedan skriva ett inlägg som kanske gör den senaste veckan av mitt liv någon sorts rättvisa. Väldigt, väldigt bra var det.

Sommarbok #3

Tyvärr lämnade jag Pappan och havet av Tove Jansson i Västanfjärd, så ni får ingen vacker webcambild av mig med en reaktion som passar till boken och själva boken. I början av sommaren läste jag muminböckerna, och den här blev min favorit. Jag låg uppe på vinden i vår sommarstuga, under sjökortet som är uppklistrad i taket där, och läste om muminfamiljen ute på ön med fyren.
Det är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Den är underbar att läsa, berättelsen är ganska trevlig men allt är inte alls bra hela tiden. Oftast är det faktiskt ganska dåligt, men det finns ljuspunkter. Det finns bilder i boken. Det är något som oftast förknippas med barnböcker, men jag tycker om det. Det känns bra att emellanåt få se någon liten bild av Mårran eller en liten båt eller en fyr. Tillsammans med texten gör det att jag har en väldigt bra bild av hela boken, som en film inuti mitt huvud. En film jag ännu kommer ihåg massor av detaljer från, trots att det var några veckor sedan jag läste boken. Så ska det gå med en bra bok. En omsorgsfullt berättad bok med en bra berättelse minns man länge, och det här är kanske den boken som fastnade mest i min hjärna någonsin.

Sommarbok #2

Texmex från grunden av Jonas Cramby är en kokbok. Jag brukar läsa kokböcker för skojs skull, som romaner, men jag förstår att alla inte gör det. Här är en bok som det lönar sig att göra det med. En kokbok som är skriven på ett roligt sätt, om helt otroligt god mat och med bra recept. Det här är antagligen den bästa kokboken jag äger. Min pappas kommentar när han öppnade boken var att "det är ju helt som om du skulle ha skrivit den". Kanske det är därför jag gillar den så mycket.
Jag blev kär i mexikansk mat efter att ha ätit den riktiga versionen några gånger, och det är något helt annat än vad du tror. De tacos och tortillas som finns i varje citymarket, de färdiga gucamolen och kryddblandningar som också finns där, har inget att göra med det riktiga mexikanska köket. Jag gillar butikstacosen, de är mystiskt beroendeframkallande, men det här är något helt annat. Lite tidskrävande, men så ovanligt och oändligt mycket bättre än det mesta jag har lagat hemma. Världens mest inspirerande kokbok är vad det här är.

Linas dåliga webcam

Efter några dagar med mina vänner Lina och Hellu på Linas lande kom jag på att hon hade en dator. Med en jätte-jättedålig kamera. Vi tänkte göra en videoblogg, men det blev för svårt...
Vi har grillat marshmallows och gjort s'mores i Linas bastu, simmat fast det var dåligt väder, ätit picknick på bryggan, fiskat upp en fisk, spelat onödiga spel menade för femåringar och haft det ganska kul. I morgon blir det dags att på något sätt hitta hem med tåg och buss, får se hur det lyckas och hur många gånger jag tappar bort mig på vägen.

Sommarbok #1

Boken heter Var är Alaska? och är skriven av John Green. Det var det här inlägget av Linda som inspirerade mig att läsa den. När jag sedan en dag fick tråkigt och min vana trogen råkade komma in på bibliotekets hemsidor för att reservera den och märkte att den faktiskt har en lång reservationskö så försvann på något sätt mitt intresse lite. När jag började läsa förväntade jag mig inte så mycket. Så gick det genom halva boken, jag var inställd på att den ändå inte skulle vara bra alltså var den inte. Efter halva, hände det något och hela boken blev tusen gånger bättre och mer fascinerande. Fascinerande är faktiskt ordet jag vill använda. För att på varannan sida är det något som passar in så perfekt att det känns som ett slag i magen. Det är hemskt och skrämmande, och egentligen inte alls så trevligt, men jag har aldrig tidigare läst en bok som gör det på det här sättet. Till exempel har ungefär  hälften av de människor jag bryr mig mest om börjat använda ordet kanske som svar för precis allt. Gissa hur jag sedan kända mig när jag läser en sida med så många kansken att till och med de skulle ha blivit imponerade. Många gånger blev jag riktigt sur på författaren, inte kan man göra sådana saker med sin egen berättelse, och svängde argt sida med målet att göra det så otrevligt som möjligt för boken.
För första gången på länge så läste jag tills jag somnade, och första gången jag vaknade på morgonen så svängde jag inte på mig utan tänkte bara att just det, jag har en bok att läsa ut.
Jakten på ett Stort Kanske och massor av tonårsångest, en internatskola och en minst sagt överraskande nedräkning var ändå en bra bok. Kanske inte den bästa någonsin, och ingen så väldigt uppmuntrande bok, men definitivt värd att läsas. I alla fall om man är en liten flicka som jag.

Grattis Ninni

I dag fyller min älskade vän Ninni femton år, och om inte något magiskt har hänt är hon fortfarande precis likadan som på sin fjortonårsfödelsedag. Det är från den bilderna är, från Syndalen, min hängmatta och eftermiddagen när vi inte orkade göra något annat än ligga där och ta foton. Gratulerar Ninni, du är bäst!

Till mina kära sommarläsare

För att de som inte har något annat att göra än läsa bloggar i juli tänkte jag göra ett par tidsinställda inlägg. För att det inte ska bli helt för roligt, och för att straffa de som hellre läser bloggar än böcker, kommer de att handla om just böcker. Tre av de böcker jag har läst under sommarlovet och jag tycker att är värda blogginlägg. Det första kommer upp på onsdag, nästa onsdagen efter det och det sista ännu nästa onsdag.

Jannica packar

Lite för många och lite för fulla väskor, och några par skor utanför. Jag visste inte att jag 1) ägde så här mycket grejer, för det syns knappt i mina skåp att något är borta, och 2) att tre veckor kräver så mycket packning. Antagligen kräver det inte det. Inte sex par skor. Resten är jag ändå ganska övertygad om att inte är onödigt. Aldrig i livet att jag lämnar min hängmatta och böckerna som jag inte hann läsa här. För de är de enda sakerna som inte är kläder.

Några dagar

En mycket vacker majstortilla. God var den, men jag behöver en tortillapress.

En dag lagade jag glass, en dag övergav jag min internetkontakt, gick ner i Hellus underbart kalla källare, åt isbitar och tittade på Iron Man. Det var dagen efter att jag hade bränt upp min mun med chili, bränt upp chilin i ugnen, och bränt ut min hjärna av värmen. Den dagen åt jag inte mycket av den starka salsan jag hade lagat till vår mexikanska middag. Någon dag lagade jag annan mat med chili, någon dag låg jag i min säng och läste. Jag har ingen aning om vad jag gjorde vilka dagar. Det är ju sommarlov. 

I dag ska jag packa, och senare åka iväg till Kimito. Hit återvänder jag om tre veckor. Innan det ska jag halvvägs till Åland, till Västerö, i en vecka. Jag ska simma, äta jordgubbar, cykla till sjön som ändå är lite för långt borta från landehuset, laga rabarbersaft och gå och tömma Västanfjärds bibliotek på alla bra böcker de har fått det senaste året. Kanske blogga, kanske inte. Vi får se. 

30°

Mitt i solen och värmen valde jag att värma ugnen till trehundra grader. Det måste ju rostas tomater till min salsa. Majstortillas provlagades, guacamole mosades ihop, jag satt och åt min mikrovärmda thaimat från igår medan jag funderade på vad jag ännu måste göra för att få till den perfekta mexikanske middagen. Så blev temperaturen i köket lite för hög, jag gav upp, plockade med mig en dator och gick ut på terassen. Här är lika varmt och solen skiner. Det ostädade köket finns där inne. Men det är ett senare problem, det riktigt stora problemet är hur jag ska orka ut med den där lilla hunden. Jag gick redan en gång klockan tio och höll på att falla ihop i en liten klump av överhettning.

Åland

Jag har läst lägerbrev och blev glad, arton dagar tills jag åker iväg på en veckas kryssning med alla mina brandkårsvänner. En kryssning var hytterna har blivit tält och båten bara en stor plats med en lägergård, men roligt ska det bli.

Vad som händer när man vaknar tidigt

När man vaknar klockan sju och får skjuts in till stan med sin mamma klockan åtta hinner man med mycket. Till exempel hinner man äta bullar i Hagnäshallen, man hinner köpa majsmjöl och lite andra spännande grejer i mystiska butiker, allt innan klockan har slagit tio. Man hinner till och med till Kronohagen och restaurangen Qulma, där det finns en vänlig restaurangägare som bjuder på en kopp te medan man talar om prao där. Det verkar vara som det helt perfekta stället för min prao, jag är så glad att jag gick dit. Varför är det så länge till trettionde september?
Man hinner köpa chili och avokado, och stå en halv evighet inne i butiken och fundera på vad allt det var som behövdes. Till och med en kavel hinner man köpa, för att den som finns hemma kommer att vara hopplös att kavla majstortillas med.
Till och med lite klädshopping hinner man med, före man kommer hem lagom till tolv och är så hungrig att magen morrar argt. Det händer inte när man vaknar halv elva. Två timmar efter det ligger man mätt och glad i soffan, med en dator, med en thailändsk gryta till kvällen puttrande på spisen.
Jag borde börja vakna tidigare, hela jag känns så mycket trevligare och piggare nu, efter en tidig morgon.

Tortillafunderingar

Jag sitter hemma framför min dator, utanför fönstret regnar det nästan, och funderar på var jag skulle hitta en tortillapress. Lättare sagt än gjort i det här landet som är märkligt efterblivet när det gäller konstig mat. Så har jag några funderingar till som gäller olika sorters chili, majsmjöl och annat man använder i mexikansk mat. I morgon får det väl bli en utflykt till vår huvudstad, och alla de mystiska butiker som finns längs Tavastvägen. Som egentligen är asiatiska, men kanske man kan hitta lite majsmjöl där också.
Snart borde också en praoplats fixas, bageri eller restaurang är det som gäller. Frågan är sedan om det ska bli Kakkugalleria, Crustums bageri, Ekberg, Cholo eller någonting annat. Helst något ställe jag inte måste använda mina finskakunskaper på när jag frågar om jag får komma dit på prao, men det antar jag att är önsketänkande. Jag får bara intala mig själv att jag nog klarar av det, för jag vill inte sluta på prao på Fazer med att posta brev eller något annat tråkigt.

Midsommarveckoslut

Jag har känt mig som en japansk turist, snurrande omkring på miljarder platser sedan fredag. Först in till Ekenäs, sedan ut därifrån till stället där jag har tillbringat ungefär alla midsomrar i mitt liv. Där åt vi, badade bastu, simmade, solade och hoppade på en trampolin med Juni i nästan två dagar. Bastun som alltid brukar vara kall var varm, vattnet var kallt men inte så farligt, där fanns en ring som man kunde dra efter båten men som jag bara föll av. Är man klumpig så är man. Jag försökte inte ens åka utan bara var i den vid bryggan, kanske det var just det som var felet.
Efter det var det Kimito som gällde, där sov hälften av min familj i tolv timmar och hoppade sedan i båten, på väg till Högsåra och Farmors café. Solen sken, och när vi hade tröttnat på den platsen tog vi båten till en liten ö med klippor och satt där och åt rökt böckling som några stenåldersmänniskor. Mina fingrar luktar ännu böckling, dessutom kombinerat med såsen som fanns i pitan jag åt för någon timme sedan. Till och med efter att jag har duschat.
Där på klipporna, med solen i ryggen och fiskslemmiga fingrar, kändes det ganska fint. Sommaren är en fin uppfinning.

Söndagsmorgon

En morgon på sommarstugan, radio Vega är det enda som hörst, solen skiner in genom fönstret, och jag sitter inne vid matbordet och äter morgonmål. Resten av familjen sover, är ute, är på väg till Tallinn eller någonstans i inre Finland, och här är väldigt skönt.
En av de få saker som jag från början har betraktat som äckliga och senare börjat älska är smörgåsar med jordnötssmör och sylt. Det låter äckligt, det ser inte gott ut, är en mystisk kombination som ändå är väldigt populär och... Den är det bästa som finns, ungefär. Det finns få saker man kan bli så sugen på som det. Det är precis vad som finns framför mig just nu.

Glad midsommar

Jag har fastnat på en ö (inte för att jag vet vad jag annars skulle göra), och här har jag badat bastu, simmat, ätit hela dagen, lagat mat, varit i solen och egentligen haft det helt skönt. Av de midsomrar som någon gång var nära på årets höjdpunkt syns inte många spår, men det är helt okej. Allt är helt okej. Solen håller på att gå ner, alla börjar vara tillräckligt mätta för efterrätt så småningom, min mage känns väldigt full och snart börjar väl min säng också locka. Det har varit en lång dag. Tyvärr råkar min säng vara soffan i vardagsrummet, så det tar väl en stund innan jag kan krypa ner i den med någon bok.

En stor hemlighet

Jag, Antonia, Hellu och Lina har pysslat hela dagen med en väldigt hemlig grej som det händer något med först efter närmare en månad. Problemet är bara att delar av oss försvinner för resten av sommaren i morgon, eller har redan gjort det i dag faktiskt. Fint blir det, vad annat kan man säga efter att ha tillbringat halva dagen i Sello med ett och endast ett mål, och andra halvan vid mitt matbord, med koncentrerat pyssel.
Nu ligger hemligheten under min säng och tar massor av plats, i väntan på bättre tider. I kylskåpet ligger massor av mini-chokladbiskvier i väntan på morgondagen. Morgondagen som råkar vara midsommarafton, som råkar vara den dagen vår familj alltid förflyttar sig till en liten stuga i Ekenäs skärgård tillsammans med två andra familjer för att äta väldigt mycket, vara vakna halva natten, simma i det kalla vattnet, bada bastu i den kalla bastun och skrapa väldigt många nypotatisar. För där finns väldigt många personer som äter.
När vi var yngre hittade också alltid ett sjörövarskepp fullt med sjörövare dit medan barnen och papporna åt glass någon annanstans än på ön. Tyvärr tror jag att alla nu har blivit lite för stora, eller att jag själv skulle tvingas vara sjörövare om jag skulle påminna någon om att en sådan tradition existerade. I alla fall hade skattjakten alltid massor av fantasifulla uppgifter, en av de mera minnesvärda var att alla vid brunnen skulle dricka massor av vatten. Sjörövarna måste ha skrattat ganska mycket åt oss under alla år vi betedde oss roligt i jakt på skatten.