En smula propaganda

Ifall ni vill distansera er från novembermörker, provvecka och allmänt anti-mys har jag en lösning. Ni kan använda sexton minuter på onsdagens studio HBL, där två av mina vänner sitter i sofforna och säger smarta saker. Joonas och Nicholas bevisar att ungdomar, till allas stora förvåning, nog bryr sig om samhället och är en maktfaktor att räkna med. Det kan tilläggas att Joonas gör ett utmärkt jobb som ordförande för konventsstyrelsen i min skola, och att Nicholas också gör ett fantastiskt jobb som vice ordförande för FSS.

Ni kan forsätta med att läsa om ett ställningstagande mitt förbund FSS gjorde, det hör till de bättre om jag får säga det själv. När ni ändå är inne på svenska yle kan ni understöda dem lite till med att läsa om vår brandkårs helt otroliga kårchef Jens. Han fick ett mycket välförtjänt pris som årets ungdomsarbetare i början av veckan. Håll utkik efter en artikel på samma tema i HBL inom den närmaste framtiden!

För stunden håller jag på med mycket logisk, men också mycket mystisk finsk grammatik. Jag har till hälften gett upp och läser Vem ska trösta Knyttet på sidan om. Efter att finskaprovet är över i morgon återgår jag väl till det normala, men enorma mängder skolpolitik, ganska mycket scouting, en hel del brankårande, rätt så mycket tid i skolan utan någon speciell orsak och lite, lite riktigt skolarbete.

Lappland

Jag och min familj var i Lappland för en stund sedan, vid Enare närmare bestämt. Det var många som höjde på ögonbrynen och undrade vad jag gjorde där i september, men också förvånansvärt många som sa att de skulle vilja göra samma sak. Vi sov, åt och vandrade, fiskade lite och satt mycket i bil (för i Lappland är avstånden långa). Jag har velat åka någonstans och vandra riktigt länge, nu fick jag äntligen göra det och det var definitivt värt den långa bilresan. Det var den skönaste veckan sedan jag var i Frankrike, och det var länge sedan. 

Otsamo var ett lagom jobbigt förstadagsfjäll att bestiga, den enda som klagade var Juni. Halva familjen tyckte inte att det var tillräckligt och gick 10 km längre, tillbaka till Enare.

På vägen hittade vi till Jäniskoski av misstag, vi blev rätt så förvånade när vi gick över en kulle och hittade en hängbro över en fors.

En dag hittade vi också till en vildmarkskyrka, en selfie med den (nästan) trehundra år gamla kyrkklockan var ju obligatorisk. Själva kyrkan var också ganska otrolig, en stor träbyggnad från 1760 som på riktigt är mitt i skogen. Enda sättet att komma dit är att gå fem kilometer.

En dag tog vi en tur till Ishavet, när vi redan hade kört i fjorton timmar kunde vi väl lika gärna köra några timmar till för att få andras norsk luft (och träffa heteronorrmän). Förvåningen var stor när vi såg både sjöstjärnor och eremitkräftor från bryggan, jag trodde att de levde bara där vattnet var varmt. 

Vi hittade också miljarder stora snäckskal, just nu ligger de på en hylla i vårt kök och ser fina ut. Meningen är att de ska användas som små skålar, till exempel sojaskålar när vi äter sushi. Det fungerar bra och ser dessutom gulligt ut.

Eftersom 4/6 av familjen faktiskt är mer eller mindre duktiga scouter tillagades den dagens lunch på trangia. Det blev lika gott som trangiamat brukar bli, oklart om det berodde på talang eller hunger. Antagligen var det en kombination av båda två. 

När vi faktiskt hade kommit så långt måste vi ju också simma i Ishavet. Det var kallt, men definitivt värt det.

På hemvägen blev det kaffepaus och smygreklam för scouterna.

Vi fångade fiskar i sjön, och det kändes som att vi levde ordentligt vildmarksliv (trots att det egentligen var de som bodde på gården som gjorde allt som var ens lite farligt, dödade fiskar alltså). Och att grilla köttpiroger med vedklabbsbitar är definitivt vildmarksliv.

Juni älskade fisken. Hon åt nästan inget annat än fisk, men fiskarna tyckte hon så mycket om att hon pussade dem.

Två bilder i den mycket, mycket långa serien "Jannica och Carolina försöker ta bilder tillräckligt bra för Instagram". Till vårt försvar var det helt fantastiskt fint. Lemmenjoki är en plats värt ett besök, om ni någon gång råkar befinna er i de krokarna.

Vi hittade en klippa som såg precis ut som den i Lejonkungen. Den var lite skrämmande, eftersom den fanns ovanför ett vattenfall, och mamma gillade inte att vi gick ut på den. Just därför måste ju jag och Sofie hoppa över stängslet och springa ut på den.

Hela Lemmenjoki-vandringen gick längs en hög sandås, som var faktiskt imponerande på sina ställen. Det var inte direkt ett landskap man tröttnade på att titta på.

Maten var det inte heller något fel på, med lingon i skogen och revbensspjäll i butiken blev allt ganska bra.

Nästa mål är väl en vandringsvecka utan stuga, med bara ett tält och några kompisar, helst på sommaren.  Vem vill följa med?

En massa onödigt ansvar

En dag blev jag invald i min skolas konventsstyrelse. Jag blev invald som den sjunde (det var meningen att vi skulle vara sex) medlemmen, en liten kvotetta som fick komma med för allt allt inte ska dö ut nästa år. Det spelade ingen roll, jag blev invald och det var allt som räknades. Jag fick många uppriktiga grattis, några stela leenden av andra uppställda kandidater som inte kom in och några “oj”. En lyckönskning stack ut ur mängden. “Grattis till en massa onödigt ansvar”. Jag gick vidare rätt så förvånad, han är själv ganska aktiv inom skolpolitiken, men funderade inte så mycket på det just då. Det gjorde jag däremot medan jag satt hemma och åt middag. Kunde han ha rätt? För en stund var jag panikslagen. Ganska snabbt insåg jag ändå så inte var fallet. Visst hade jag tackat ja till en massa ansvar, kanske mera än vad jag insåg när jag tackade ja till nomineringen, men onödigt? Absolut inte.

Det finns en orsak till att jag ställde upp i valet. Jag gjorde det för att det är min rättighet att göra skolan till en plats jag vill vara på, en plats där alla trivs. Jag gjorde det för att få min röst hörd, för att den inte ska försvinna i mängden, för att kunna samla ihop allas röster och ryta till när något är fel. Jag gjorde det för att jag tycker att det är oerhört viktigt att alla har det bra och roligt i skolan, och för att jag faktiskt inte har något emot att sätta min lediga tid på det. Jag gjorde det för att visa att allt är möjligt så länge man jobbar tillräckligt intensivt för det. Jag gjorde det för att det skulle kännas dumt och ignorant att inte ens försöka, jag har ju saker att säga, jag vill ju sitta i den där styrelsen. Jag vill inte nödvändigtvis ha ansvaret, men ifall det hänger ihop med resten tar jag det gärna. Lite ansvar känns som ett lågt pris att betala för att faktiskt kunna göra någons vardag bättre, varje dag.

Visst hade jag ett par personliga orsaker också. Jag ville visa att jag, en liten etta, också kunde. Jag ville visa för mig själv att jag kunde ställa mig framför hela min nya skola där jag inte känner många och på trettio sekunder motivera varför de ska välja just mig bland sjutton andra. För övrigt har styrelsen alltid roligt, klart att jag vill vara med då.

När jag satt och funderade på det här insåg jag att jag har otroligt mycket av det här “onödiga ansvaret”. Många är de kvällar när jag har suttit och skrivit mejl och läst föredragningslistor, ännu fler är de veckoslutsmorgnar och vardagskvällar jag har offrat för att gå på möten. Jag har aldrig ångrat att jag inte stannade hemma och gjorde något annat i stället. För när man får sin belöning, ett lyckat evenemang, en ny soffa till den där tomma korridoren eller en artikel i en tidning känns allt så bra. När någon tackar en känns det ännu bättre. Dessutom får man otroligt många nya vänner som har liknande intressen, och visst är det sant som det sägs, aktivister har alltid lite roligare.

Sommarklichéer

I går åkte vi ut med båten och kokade både potatis och kaffe på trangia. Klipporna var så varma att man brände sig, jag halkade i på en ofrivillig simtur (men det gjorde inte så mycket) och brände mig i solen. 

Min solbränna har vita pauser tack vare mina seglarskor och min flytväst. Jag känner mig rätt så finlandssvensk, men trots det har jag inte fått dem i en segelbåt utan i vår egen fula (men ändå rätt så gulliga) motorbåt. 

På vinden där vi sover är det stekhett, det finns gott om smultron i skogen, runt äppelträdet hänger tre hängmattor som så gott som alltid är upptagna när vi är hemma, mitt hår har ljusnat ganska många nyanser och brunnen har nästan sinat. En dag cyklade jag och Carolina allt som allt 20 km för att få simma och äta en glass, bara för att igen på kvällen åka bil till en annan strand eftersom vi höll på att överhettas igen.

Nu blir det vattenmelon- och avokadosallad till lunch innan vårt minst sagt intensiva program fortsätter. Jag tvivlar allvarligt på att någon annan är jag i den här familjen kan vara utan något mycket välplanerat att göra längre än ett par timmar i sträck. 

Vesipelastus

Jag var på läger i Björneborg tillsammans med 2800 andra under veckan som gick. Det var ett storläger med brandkårsungdomar från hela Finland, plus några från Tyskland, Sverige och Ryssland. Det var väldigt annorlunda än våra små, trehundrapersoners finlandssvenska fbk-läger, men det var jättebra på många olika sätt. Jag gick en kurs i ytlivräddning, så gott som helt på finska. Alla kurskokmpisar talade finska och då hade jag inte heller något annat val än att göra det. Till skillnad från på ett par andra kurser (där suomenruotsalaiset = vitun homot) tyckte alla att svenska var ett roligt språk och försökte alltid emellanåt, med varierande resultat, tala svenska. I slutet av kusen skrev Sami från Uleåborg sin instagram-beskrivning på svenska och Markus som ville förbättra sin svenska kom och tackade mig för att jag hade övat svenska med honom. Jag hade fantastiska kurskompisar, vi hade väldigt roligt och lärde oss massor om vattenräddning. Jag simmade flera timmar än jag sov per dygn (vilket inte kan ha varit hälsosamt), hade så gott som ingen fritid och glömde bort hur man talade precis alla språk jag kan eftersom jag hela tiden växlade mellan svenska, finska, engelska och till och med tyska emellanåt. Det fanns munkar för femtio cent i kiosken och jag köpte ett par stövlar för 200€ mindre än vad de kostade från början. Jag insåg också för kanske tionde gången att vår egen fbk hör till de bästa, och att våra övningar nästan alltid är lärorika, roliga och välplanerade. Det var ett annorlunda och ganska fysiskt ansträngande läger, men kanske ändå det bästa fbk-lägret jag har varit på.

Efter en tolvtimmarsnatt ensam hemma sitter jag nu i ett tåg på väg till Hangö, för att äntligen kunna fara till lande och pausa där innan det blir dags att fara först till Syndalen och sedan till Tyskland. Over and out, nu tar jag sommarlov!

Artsy

Visst var det fint i Frankrike, trots att den bästa sysselsättningen ibland var att dekorera min mage. Hemma är det också bra, jag har hittat på massor av saker bara för att inte städa mitt rum. Mest lagat mat, men också tagit emot min gymnasieplats och suttit i mitt kök tillsammans med några kompisar som inte var med på resan. Just nu sitter jag och funderar på hur jag ska få tag i scoutprogrammet (för länken på Fisscs hemsida fungerar inte, det var dagens mest irriterade stund när jag märkte det) och på hur en sleepover i vårt vardagsrum tillsammans med vårt framtida tävlingslag ska ordna sig. Efter em hel del fixande lyckades jag och Ninni ordna ett lag till den ungefär mest legendariska scouttävlingen någonsin, enda problemet är att vi inte känner dem och att de bor i Åbo. Vi hoppas kunna lära känna dem nästa vecka, tyvärr kvarstår problemet att de bor i Åbo och att vi alla har massor av sommarprogram. Vi får väl se hur det går med den saken, alla problem löser sig säkert av sig själv på en sommarlovsvecka.

Côte d'Azur (och lite Stockholm)

 

Jag tror inte att det är möjligt att vara olycklig på en plats som ser ut här, speciellt inte om man är där tillsammans med fem av sina bästa vänner. Uttråkad och irriterad, visst, det är enkelt att bli, vem blir inte det på en vecka om man tvingas vara tillsammans med andra hela tiden mitt ute i ingenstans, men det var ändå fantastiskt. Man kunde alltid åka iväg på äventyr om det kändes så, vädret var perfekt hela veckan, det fanns glass i frysen och sängarna var bekväma. Kort sagt fanns det inte mycket att klaga på.

Poolen var också ganska kul att spendera tid i, högst antagligen låg vi mera i den än i våra sängar. Det var där dagarna utan program tillbringades, och de lediga eftermiddagarna. Emellanåt blev det enstaka pauser för att äta lunch eller göra  dagens 100 mag-, rygg-, arm- och benmuskler (mina magmuskler förbättrades helt otroligt under veckan där, jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen).

Byn som finns fyra kilometer från huset heter Mons, en kväll åkte vi dit efter pizza och passade på att utforska staden. Där fanns inte hemskt mycket, men där fanns en otrolig utsikt och ett bageri jag och Ninni cyklade till sista morgonen. Det finns inte mycket som slår känslan av att fylla cykelväskorna med varma baguetter och croissanter på morgonen, cykla ner fyra kilometer längs en smal bergsväg i skrämmande hög hastighet och sedan, äntligen, få äta dem.

Egentligen har jag inget emot att spela minigolf, det är ungefär lagom ansträngande, men när jag ska göra det tillsammans med mina vänner som säger att "det är ju ingen idé om jag inte vinner" är det inte alls roligt. Lägg till lite solsting och en temperatur på trettio grader och det är tortyr. Jag tror att jag avslutade exakt ett spel.

Ninni ser lycklig ut, jag och Lina ser distraherade ut. Så kan det går när man ska hoppa.

En dag åkte vi till Nice. Så här såg stranden ut klockan nio på morgonen innan butikerna öppnade. Efter en hel del shopping och vätskebrist, när vi tyckte att det var dags för en simtur några timmar senare var stranden proppfull, stenarna så heta att man inte kunde gå på dem och vattnet förvånansvärt varmt. Vi simmade så länge att vi fick väldigt bråttom till tåget som skulle ta oss till Cannes. Jag visste inte att man kan få skavsår på låren om man går väldigt snabbt med våta jeansshorts, men tydligen är det möjligt.

Ett par andra dagar lekte vi med lera, att dreja är svårt. Det blir inte heller enklare för varje gång, trots att jag har gjort det minst tio gånger. Jag bestämde mig för att under nästa höst lära mig dreja på riktigt, vi får väl hur det går med den saken. Det blev ändå helt fina resultat den här gången, efter väldigt mycket hjälp av en lärare som bara talade franska.

En kväll satt vi helt som vanligt och åt, tills Lina sa att hon hade sett en gigantisk råtta. De gick på råttjakt, Antonia tog med sig den största käppen hon hittade som vapen. Det blev lite oklart vad hon skulle göra med den, slå råttan kanske?

Det fanns en hund utan ägare på gården, den snällaste, största, fluffigaste hunden i världen. Första gången Antonia såg den ropade hon "kolla, en get!". Så klart kunde vi inte släppa det, alltid emellanåt blev han kallad Geten.

Inte så väldigt många kilometer ner för backen fanns ett vattenfall. Redan första dagen gick vi och tittade på det uppifrån, en dag när jag och Ninni inte mera orkade med poolhäng gick vi på äventyr och hittade vägen till den här platsen. Vi gick en väldigt lång väg genom floden, bara för att hitta en stig upp den den stora stigen när vi väl var framme. Det gjorde ändå inte så mycket, vi fick både ett äventyr och en svalkande simtur i det iskalla vattenfallet.

Efter en vecka på Mas du Bois Doré flög vi till Stockholm, gick på One Direction-konsert, sov i världens skönaste sängar och sprang omkring i en kaotisk stad full med tonårsflickor. Jag köpte en dyr men fin väska jag förälskade mig i, vi var väldigt många flickor och stressade mammor som försökte hinna med allt utan att tappa bort oss, men vi hann ändå med båten hem på lördag kväll.

 

På båten blev det ännu några eyeliner-fusk-hennan som vi började med på flyget dagen innan. Jag upptäckte att det är förvånansvärt enkelt att rita mönster som dem, så länge man inte tänker på slutresultatet. Nästa projekt blir väl att göra riktiga hennan, sådana som håller trots att man tvättar händerna.